Nyligen fick jag svara på lite frågor om att skriva humoristiskt från en kulturjournalist. Anledning var förstås Garrison Keillors angrepp på svenskarnas brist på humor i allmänhet, och Svenska Akademiens i synnerhet. Och att jag skrivit en bok som heter En enastående karriär – som många uppfattat som rolig (förutom att flera akademiker också uppfattat det som en sorts skräckskildring, vilket de förstås kan ha rätt i).
Eller som min förläggare sa om boken: ”Humor för dem som i vanliga fall inte skrattar när de läser böcker”, vilket var smickrande (och roligt) sagt. Om än inte nödvändigtvis sant.
(Och först nu, när jag var tvungen att googla artikeln, fattade jag att Garrison Keillor är med i radioprogrammet a prairie home companion, känd från filmen med samma namn. För övrigt är det en ganska rolig text i all sin felaktiga fördomsfullhet: http://www.sltrib.com/opinion/commentary/2017/10/10/garrison-keillor-swedes-have-chosen-a-writer-of-migraines-for-the-nobel-prize/)
I den mån En enastående karriär är humoristisk, beror det mer på skrivprocess och slump än på en medveten strategi: det fanns aldrig någon plan från min sida att typ ”skriva komedi” och den sidan av boken ska nog inte heller ges för stor betydelse. Det var inte ens meningen att den skulle utspela sig på universitetet, men eftersom huvudpersonen i min förra bok Ta skada var en kille utan språk, ville jag skriva om någon som var verbal och kunde uttrycka sig. Och tyckte att personen i fråga skulle ha ett hyfsat avancerat jobb, och eftersom det – ursprungligen – inte var berättelsens huvudfokus, jobbet alltså, drämde jag till med att han väl kunde vara litteraturvetare. Och så gick det som det gick.
Det första startskottet för En enastående karriär var egentligen att jag tänkte skriva en lättläst bok, eftersom författaren Mats Kempe sagt till mig – efter Ta skada – att det borde passa mig, och det tyckte jag också, och tänkte att jag skulle skriva om typ någon vardaglig familjesituation, som den kan te sig 2017. Men om berättelsens huvudperson är lite verbal i överkant, och skriver en avhandling, är det inte säkert att det är ett bra upplägg för en lättläst bok där det inte får förkomma vare sig långa meningar eller svåra ord. Så det gick i stöpet (sedan blev det en lättläst bok också på LL-förlaget, som heter Hemligheten, men det är en annan historia).
En enastående karriär skildrar, bland annat, ett sorts spel runt ett kulturellt kapital, och människor som försöker manövrera i förhållande till olika hierarkier, och vilka de är och vilka de vill vara, och mellan de där sakerna kan det lätt uppstå krockar, som betraktat utifrån kanske kan ge upphov till igenkännande skratt.
Om jag nu ens ska spekulera i hur min egen bok fungerar, egentligen bäst att låta bli det när jag tänker efter.
Till skillnad från Garrison Keillor anser jag inte att litteraturen djupast präglas av någon sorts nationalkaraktär, eller att det finns anledning att ställa krav på att den ska vara rolig: varje litterär text, dikt, novell, essä eller roman, ska förstås använda det den behöver för att bli så bra som just den kan bli. Att bli det just det den ska bli. Humor kan vara ett alldeles utmärkt stilgrepp för just det, rätt använt (men behöver förstås inte vara det).
En författare som demonstrerar det – alltså att humor går att använda på ett intelligent sätt – är i mina ögon författaren George Saunders. Hans novellsamling Tionde december visar precis hur skarpt humor kan vara som stilgrepp, i hans tappning ofta med en absurd touch och utan några flåshurtigare manér. Här finns bland annat en kort, helt rörande och djupt humoristisk novell om en pappa som på ett alldeles särskilt sätt använder en påle för att berätta vem han är, och en chef som mailar en rätt krävande instruktion till sina medarbetare. Ett mail som Kafka helt säkert kunnat svänga ihop, ifall han haft internet. På tal om Garrison Keillors påstående att Kafka skulle vara en tråkig författare. Gissningsvis har inte läst alltför mycket Kafka.
Slutligen (och för att det upptar mina tankar mest av allt för tillfället) skulle jag vilja tipsa om ett litteraturevenemang som jag är med och arrangerar: GBG Romanfestival – som hålls för första gången 18-19 november i år. Det kommer att vara en festival för alla som gillar att läsa och prata om litteratur, och funderar på hur den fungerar, särskilt romanen. Läs mer: www.goteborgsromanfestival.se eller kolla på GBG Romanfestivals sida på Facebook.
Och med det. Over and out.
Martin Engberg är född 1974 och bor i Göteborg. Han har gått författarutbildningen Litterär gestaltning och varit redaktör för Ord&Bild. Idag är han tillsammans med Mattias Hagberg den drivande kraften bakom litteraturföreningen Skrift, som i år arrangerar första upplagan av GBG Romanfestival 18-19 november. Han undervisar också på skrivarakademin i Göteborg och skriver ibland för GP. Hans senaste roman heter En enastående karriär och gavs ut på Norstedts förlag.