Jag är serieskapare. Inte känd som Walt Disney eller Liv Strömquist. Likafullt är jag. En gång i tiden var vi serieskapare en sorts schamaner, som utövade magi inne i grottorna. Det var ett högstatusyrke. Det var på stenåldern. Antagligen tecknade man på alla möjliga ytor, då som nu. Men det enda som finns kvar av den berättande konsten från den tiden är grottmålningar och ristningar.
Idag är serieskapande snarast något man föds till. För de allra flesta ger det ingen prestige, men man vill ändå göra det. Lite som att andas; det känns bra.
Jag började teckna serier långt innan jag kunde läsa eller skriva. Publicerad blev jag första gången när jag var elva. Under tonårstiden på åttiotalet hade jag serier med i några olika fanzin (eller amatörserietidningar, som det hette på den tiden). Jag växte upp i Karlshamn, en plats där det inte fanns några andra som sysslade med serier. I alla fall inga som jag visste om. All kontakt med fanzin och föreningar skedde genom brevväxling.
Att välja serier som yrke var givetvis otänkbart. Jag blev efter hand andra saker. Bibliotekarie, litteraturvetare och även frilansskribent. Åren 1993 till 2003 tecknade jag inte en enda serie. Jag gjorde andra saker.
2007 bad Peter Björkman, redaktören för Horisont, mig göra någonting framtidsspanande för tidskriften. Jag föreslog då att jag kunde göra det i form av en tecknad serie. Det blev science fictionserien ”Horizon 2017” (2007-2009). Resultatet blev väl rätt ojämnt, men de allt som allt trettio sidorna blev en nyttig återerövringsresa. Jag började återigen på allvar utforska seriemediets byggstenar, premisser och möjligheter.
På ett nätforum som heter Serieforum hörde jag 2010 talas om ett projekt som hette Primate Orange. Det skulle bli en antologi med nya svenska äventyrsserier. Det drevs av Rikard Lind som någon sorts examensuppgift vid Linköpings universitet. Jag kontaktade honom och föreslog en västernserie. Antologialbumet kom ut på våren 2011. Ungefär samtidigt fick jag på Facebook kontakt med andra människor som höll på med serier. Man kan säga att det hemliga livet på Serieforum flyttades över till Facebook och blev verkligt. På ett forum känner man enbart varandra som pseudonymer.
Ett annat projekt som börjat så smått på Serieforum, men som fick upp ångan mot slutet av 2012, var Webcomics.se. Det är en korsning mellan nätbaserad serietidning och publiceringsplattform som drivs av Kayo Mpoyi. Något år tidigare hade jag som tävlingsbidrag till ISV hittat på en seriefigur – en grisapa – som hette Eepej. Denna figur dammade jag av nu och under våren 2013 publicerades ”Eepej som vägvisare” som följetong på Webcomics.se. Något tidigare hade Per Myrhill frågat om han kunde publicera Eepej i sin återuppväckta tidskrift Plutonium Comics. Sedan drabbades han av en svår stroke.
På Stockholms internationella seriefestival (SIS) 2013 träffade jag de övriga medverkande på Webcomics.se i verkligheten för första gången. Vi avvek från de flesta övriga säljare och utställare. Vi var ju där med en webserie. Vi stod med ett tomt bord! Vi lärde oss att man bör ha en produkt eller åtminstone någonting för besökare att fingra på.
Den långa serien med Eepej som gått på Webcomics.se gavs slutligen ut i tryckt form 2016, som ett specialnummer av Plutonium.
[Jan Hoff]
Lästips: www.webcomics.se, Jan Hoff: Eepej – Grisapan (Plutonium 2016), Horisont.