Att läsa är att förstå andra.
Att skriva är att förstå sig själv.
Så skrev jag i det förra blogginlägget.
I Ordpalatset arbetar vi mycket med att få barn att uttrycka sig på svenska språket, att våga kunna berätta och att tro på sin egen förmåga. Till Ordpalatset kommer barn från skolorna kring Hässleholmen i Borås. Hässleholmen är klassat som ett riskområde av Polisen, och många av de barn som kommer till oss för att leka med bokstäver och berätta med ord har föräldrar som inte har svenska som modersmål. Att skriva eller att kommunicera på svenska är inte självklart.
Språk är makt. Att kunna göra sin röst hörd och att någon lyssnar på vad man säger ger framtidstro. Men är det viktig att kunna skriva då? Räcker det inte med att tänka och prata?
Nej, jag tror inte det. Jag menar att det händer något när ord formuleras till hela meningar och skrivs ner på papper. Tankarna får en form och kan kommuniceras till andra. Där talade ord försvinner och kan missförstås, står de skrivna orden kvar som fyrbåkar på pappret.
Det finns läsambassadörer som berättar att det är viktigt att läsa. Läsrörelsen arbetar opinionsbildande för att få fler att läsa.
Men jag vill också att det ska finnas skrivambassadörer och en skrivrörelse som berättar hur viktigt det är att skriva.
Vi på Ordpalatset har redan börjat. Men vi finns än så länge bara på Hässleholmen i Borås.
Visst borde en skrivrörelse vara nationell?