Jag tycker om att tänka på hur dikter är sånger. Och det är inte främst en ståndpunkt. Det har med tid och rum att gör eftersom det är ett faktum att poesins historia (historier, det existerar fler än en historia av poesi) delar historia med sångernas historia. (Mycket troligt att de även delar framtid.) De hör ihop. Genom att ibland rimma, genom att ofta vara rytmiska, genom att berätta sina berättelser lika mycket genom ljud eller rörelser som genom ordens innehåll och mening, genom att vara delar av andra berättelser.
En sak sång och dikt delar är hur de uppprepar sig. Att ropa på någon, till någon, om någon. Några. Något. Besjunga. Kalla på. Teckna till. Tjata, förföra, övertala, bryta ner, överglänsa. Återkomma till de ord som vägrar försvinna. Upprepa en mening igen och igen för att förstå att den är sann eller för att tömma den på makt och mening. Upprepa en fråga, pröva ett svar.
Det upprepande skapar en rytm och det upprepande gör det möjligt att sjunga/ropa/röra sig med. Möjligt att lära sig utantill. Det skapar ett mönster på boksidorna, som gator i dikten.
Kanske gillar jag att minnas hur dikt är sång för att det motiverar min kärlek till upprepningar i skrivandet. Att det är en av sakerna som ger upprepningar mening, tyngd och skönhet. Och att jag älskar hur både det konstruktiva och det destruktiva (som jag skulle säga hänger ihop i allmänhet och är svåra att separera) är närvarande i upprepning.
Upprepning är lika mycket en nedbrytning som en uppbyggnad. Den har bägge delar och balanserar mellan dem. Att repetera i gymmet för att bygga muskler. Att ropa upprepat för att tysta någon. Att dra med en penna över ett papper tills pappret brister. Att säga Du är bäst till sin bästis tills den tror på det.
Det kan vara tryggt att höra samma ord användas varje dag, av samma personer, likväl som nedbrytande. Och i skrivandet. Skriva sig fram till något eller förstöra något genom skrivandet. Upprepade strykningar som leder till textens mening. Upprepade cirklar som leder till textens utökade kropp. Komma och gå.
Känslor och budskap har en upprepande sida. De återkommer, de vill ut, de existerar genom att upprepas. Att av stolthet ropa ut något hundra gånger, att av nödvändighet framföra ett viktigt meddelande tusen gånger, att med klagan sjunga ut en plåga en miljon gånger, att med övertygelse förkunna ett budskap en triljon gånger. Ja. Så. Ibland tvingas vi bli tjatiga, för att ingen lyssnar. För att överrösta skit som sänds ut. För att förstå något.
Språk har en upprepande sida. För att lära sig det eller för att glömma det måste man eka det eller ersätta det med andra upprepningar. För att det är socialt måste man ta in andras sätt att uttrycka sig och upprepa deras ord och tecken. För att ha en struktur att återvända till måste man gå samma vägar i språket. För att bli begriplig men även för att skapa nya ord måste man upprepa gamla mönster.
Våra liv är upprepande, tjatiga, nyskapande. Vissa liv har fler inslag av frihet från upprepningar. Vissa liv har fler oönskade avbrott från det trygga och begärliga i upprepningarna.
Dikten kan vara ett ställe där vi överskrider kategorier och befriar oss själva eller varandra från mönster och strukturer genom visioner, genom att bryta band som inte tjänar oss eller saken, genom att nå ut till andra och berätta för att bryta med något. Upprepa ord som rubbar en tystnad.
Dikten kan vara stället där vi berättar att vi inte lyckas överskrida våra fysiska/materiella/mentala/samhälleliga villkor. Att ropa eller väsa eller viska eller rakt upp och ner konstatera att dessa villkor och band existerar och låta det vara utgångspunkt för dikten. Dikten kan vara stället att säga, nej, jag har inte kommit över det här och jag kommer aldrig acceptera det.
Två poetiska texter att läsa som använder upprepning som en av sina krafter och som djupt rekommenderas. Hon är arg av Maja Lee Langvad och dikten She had some horses av Joy Harjo (Hon hade många hästar, finns även översatt till svenska i boken Karta över nästa värld).