En text jag ofta tänker på och ofta läser om är fantasy- och science-fictionförfattaren (bland annat) Ursula K. Le Guins novell She unnames them från 1985. Intrycket den gjort har format min hjärna, mitt hjärta, min kropps konturer. Den är fyra sidor dynamit, smekning, humor, motstånd.

Vad händer i texten? En kvinna, som tycks vara Eva ur den kristna ursprungsberättelsen, går runt i världen och tar tillbaka alla de artnamn som människan via gud har givit, och påtvingat, åt resten av världen, det vill säga åt icke-mänskliga djur. Textens titel presenterar ett för texten superviktigt verb: unname. Av-namna, av-döpa. En rörelse åt andra hållet. I livet utanför novellen tas namn sällan bort utan att ersättas av andra namn (eller andra språk). I novellen är avnamnandet själva huvudsaken.

Hur reagerar djuren på interventionen som sker? “Most of them accepted namelessness with the perfect indifference with which they had so long accepted and ignored their names”. Det vill säga: De flesta av dem accepterade namnlösheten utifrån samma perfekta likgiltighet med vilken de så länge hade accepterat och ignorerat sina namn.

Djuren bryr sig inte. Deras egna språk har sin plats i berättelsen och det har lika stor tyngd som människans. Vissa djur, till exempel katterna, visar sig vilja ha kvar sina smeknamn, medan de obekymrat låter sina artnamn lösas upp och gå upp i rök.

Försvinnandena av namn är konkreta och poetiska. Havsdjurens namn löser upp sig och försvinner spårlöst i djupen, insekternas lämnar sina namn i enorma svärmar. Artnamnen, via vilka Carl von Linné systematiserade och grupperade växt- och djurriket, har med Le Guins ord, hängt som fastknutna skrammelburkar i djurens svansar i över 200 år. Nu är repen lossade.

När berättarjaget jobbat sig igenom alla djur och lyft bort var namn, uppstår en ny känsla. Hon upplever sig närmare djuren än innan. Hon beskriver hur en barriär har försvunnit. Hon känner samhörighet, hon känner attraktion och hon känner rädsla. Effekten av hennes handling var vad hon sökte, men den är än mer kraftfull än hon kunnat ana. Hon skriver: Jägaren kan inte skiljas från det jagade, inte heller maten från den som äter. Djurens rädsla för henne och hennes rädsla för djuren är nu en och samma rädsla. Namnen var skiljelinjer, utan dem blir upplevelsen av världen en annan. Hon inser att hon måste lämna tillbaka även sitt eget artnamn, det som gud gett henne, för att vara konsekvent. Hon går längre än hon planerat och lämnar Adam för att slå följe med djuren. Hon närmar sig ett kanske möjligt nytt vi, där hon inte längre är människa utan där hon befinner sig på samma nivå som allt annat levande.

I den kristna skapelseberättelsen skapar gud människan och kommenderar i nästa andetag människan att kontrollera allt levande: ”Härska över havets fiskar och himlens fåglar och alla djur som myllrar på jorden”.

Maktperspektivet i texten är ändlöst dubbelbottnat, en djup brunn av frågor. I människans uppdrag är det enligt kristendomen som ovan nämnts, inskrivet av gud att härska över andra. Berättarjaget gör sin gärning för att sudda ut detta uppdrag, att reparera och återställa något. Hon vill radera tidigare gränser, vilket hon lyckas med. Hon trycker ctrl + z. Men effekten av en sån handling är inte enkeltydig. Att vara den som har makt nog att ta tillbaka någons namn och på så sätt att befria någon och något, kan i praktiken vara lika mycket av ett kontrollerande och missionerande som det är att dela ut namnen från första början.

Textens kraft för mig är att den säger så mycket om namngivande som makt, kontroll, besvärjelse, filter och magi. Att orden märker ut och leder oss och våra sinnen i världen från dag ett. Att de grupper som strukturellt kan ta sig frihet att namnge, inte sällan med våldsamma metoder, använder sina kategoriseringar för att styra över andra och för att separera. Hur namngivande eller namnkallande lika väl kan utplåna något (till exempel rätten att definiera sig själv eller att vägra bli definierad) som det kan synliggöra och möjliggöra något (till exempel möjligheten hos namn och språk för att kunna skapa, bevara och förhandla om rättigheter och deltagande).