Bokcirklar. Jag tänker på namnet. Att träffas i en cirkel och prata om böckerna, skrivandet, berättelserna. Med boken i centrum prata sig in i olika frågor. Även några tekoppar och snacks i mitten av cirkeln?

Det finns mycket som är ringformat. En ring av eld att hoppa igenom, eller en rockring att dra över huvudet, en packning i ett avloppsrör. Munnen, röven, frieriets ring. En krans av blommor, en halo runt solen.

Det finns också fysiska ringar som vi utgör tillsammans med våra kroppar. Vi blir som en ihoprullad kedja. Vi ställer våra stolar så att de bildar en ring. Vi flyttar stolarna igen och ringen har löst upp sig.

Ringar är praktiska för vårt gemensamma språkande. De underlättar att röster hör varandra och ansikten får kontakt eller att händer kan fatta varannan. Det är svårt att ropa till alla om de är i olika rum, i ringen kan man kräva och ge uppmärksamhet.

Det är svårt att gömma saker i ringar. Allt blir delat, synligt. Eller så motiveras man just därför att bli bra på att gömma saker på insidan, för att ha kvar sitt eget orörda utrymme.

För ca sju år sedan var jag sugen på att skriva en hel bok som handlade om detta med att sitta i olika ringar, skriva en hel roman eller diktsamling om att sitta i ring och cirkel. En bok där allt utgick från de platser som såna ringar blir. Vad som kan göras i ring och hur ringen kan hjälpa en att verkställa saker och hur ringen formar livet utanför ringen och varför många av oss så ofta formar oss som en ring eller blir satta i ringar. Hur det formar kollektivet, kroppen, sinnena, erfarenheterna, samhället att sitta där.

Impulsen kom utifrån ett liv av att delta i ringar och cirklar och halvmåneformade grupperingar och från det faktum att mycket av mitt språk, mitt uttryck, mitt sätt att tolka världen, och min interaktion med andra sedan barnsben har ägt rum i ringar. Ringen kan vara en tyst plats utan ord. Men ofta gör den plats för ljud, språk, kommunikation.

Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand, vi är en massa ungar som tycker om varann. Och gud är våran fader och jorden är vårt hem. Gör en familj av alla, gör alla utav en.

Så minns jag att den gick, men jag tror inte vi sjöng den på dagis. Ringen och samlingen när den symboliserar hela jorden på en gång. Sång som instruktion. Sång som manar till ett Vi.

Jag gick på dagis som liten och jag jobbar på förskola. (Under åren mellan bytte verksamheten namn). De här barnringarna som pågår på tusen platser samtidigt. Den så kallade samlingen. Att sammankalla. De vuxna stiger ner till golvnivå för att vara med i ringen. En ring för att säga sitt namn, vänta på sin tur, titta på de andra. Man kan få syn på hur lik eller olik man är alla de andra. Man kan blinka och viska. Man kan bryta och kasta sig ur ringen. Man kan sätta sig på en liten guldmålad tron och bli mer synlig och berätta om en leksak man tagit med hemifrån.

Samlingen är struken på vissa förskolor, när man anser att den hör hemma i det förflutna. Ringen är till exempel inte för barnens skull eller ringen är en disciplin, en envägskommunikation, ett sätt att ha överblick. Eller den blir för mycket tjat och rop. På både tyska och finlandssvenska heter förskola barnträdgård. Idéerna om vuxna/”starka” samhällsgrupper som färdiga och barnen/”svaga” samhällsgrupper som små plantor som ska lyftas ut smutsen in i ljuset finns i många socialpedagogiska sammanhang. Barnen/fröna planteras i ringar. För sitt eget bästa. Vilket det uppenbarligen inte alltid är.

Det finns tanken om att ringen är mer jämställd än de raka leden och raderna är.

Det finns teorier om att man lyssnar bättre i ring, samarbetar bättre och blir mer kreativ. Formen vi grupperar oss i ger signaler. “The geometric shape of a seating arrangement can act as a subtle environmental cue for people, by priming their fundamental need for inclusiveness or individuality” säger forskaren Juliet Zhu.

Stå ihop i en ring. Dansa i ring på dansgolv. Bryta sig ur ringen och ställa sig i centrum, låta andra få se en i mitten. Glömma ringen.

Skriva i skrivcirkel, dela texterna så snart de är klara. Känna saker växa i ljudet av andras pennor och känna kreativiteten och arbetet smitta av sig. Skriva med ett delat mål, vid ett gemensamt stearinljus.

Bevara hemligheter och information i ringar. Skydda sig i ringar, gömma andra inuti ringen, skapa en mänsklig mur, hålla varandras axlar så att ingen utanför ser in i ringen. Hålla möten i ringen.

Konfirmera sig, sitta i ring och se vem som bäst kom ihåg bibeln eller vem som är mest distraherad av annat. Sitta i ringen och dela tips om hur man bantar istället för religiösa insikter.

Sitta i ring för att man fått nog av ensamhet eller för att allt annat är omöjligt, sitta i ring för att vilja politisk förändring. Prata om organisering, vem som tar med vad till en demo, vad nästa steg är. Låna nycklar för att ta sig in i hus där man kan sitta i ringar och fortsätta utveckla kollektiva handlingar.

Ringlekar, skicka runt ett föremål mellan sig. En tändsticka mellan sina munnar till exempel, eller en sten i handen. Föremålet lyser upp ringen och uppmärksamheten vandrar dit där föremålet är. Själva ringen kan skydda det som är mitten, från vind eller insyn.

Inleda ett formande av en grupp genom att sitta i ring. Avsluta en grupp genom att stå i ring och kramas.

Prästen Marina Balado (marinabalado.wordpress.com) funderar över ringens roll i social verksamhet med unga och sätter ord på saker som liknar det jag skriver om här :

“Varför ska vi jämt sitta i ring på golv och tända ljus så fort vi har med ungdomar att göra, vad säger att de tycker att det är extra kul, jag tyckte inte det var speciellt roligt när jag var ung och att nu som snart 50 år gammal ta mig ner till golvet det är inte roligt alls mest för att jag riskerar att bli kvar där på golvet i all evighet för att jag helt enkelt inte fixar att ta mig upp längre. Och hur kul är det att vända baken till sina vänner för att krypa fram och tända ljus…. /…/ Kan det gälla också de stökiga, de arga och rastlösa? De som inte orkar sitta still i ring.”

För några vuxna (de som tex går en givande självvald kurs) är ringarna mer frivilliga än för barn (de som tex går i förskola och skola eller annan obligatorisk verksamhet) och andra vuxna (de som tex måste närvara på arbetsmöten som inte är för de arbetandes skull eller delta i grupper för att få fortsatt sjukskrivning).

Ibland låter vi barn/de som behandlas som barn göra det vi inte själva vill göra, med motiveringen att det är bra för dem och deras utveckling. Sedan i efterhand söker vi upp det barnen gjorde för att närma oss något sorts ursprungligare sätt att interagera på.

I ringen syns och hörs alla samtidigt, i teorin. Man kan sitta i ring och titta ner i sitt knä hela tiden, man kan hålla den närmaste i handen men inte uppfatta någon annan i hela ringen. Man kan bli ensam i en ring, ringen kan vara villkorad och omöjlig att stanna i. Man kan vilja bränna upp ringen och ringens innehåll. Man kan vilja vara bara med en annan person, för alltid, aldrig vara fler än två.

Ringen kan vara påtvingad intimitet och uppmaning att dela saker man inte vill dela med andra, speciellt inte på kommando utifrån.
Ibland är intimiteten i cirkeln en enda positiv gruppförälskelse. Jag lär mig saker i vissa ringar som inga andra platser lär mig och därför springer jag tillbaka till ringen med bultande hjärta och höga förhoppningar. Jag rör mina händer och jag hör och uttalar ord och kunskaper på ett särskilt sätt i ringen. Jag vet att ringen hela tiden löser upp sig och hela tiden kommer tillbaka, nästan magiskt.

Sitta i ring i självhjälpsgrupper, al-anon, anhöriggrupper, sitta i källarlokaler eller församlingshem med tända ljus och skyltar på borden, näsdukar, vatten. Skicka runt texterna, skicka runt nyckeln. Markera det lösa starka vi:et med en ring. Gråta av att lyssna och gråta av att prata. Skratta, högt eller inuti, ibland på fel ställe. Babbla. Visa upp sig för sina vittnen, sina kamrater. Jag vet inte hur jag till exempel skulle bearbetat en familjemedlems självmord om jag inte gått och går till en av de där ringarna varannan vecka. Vissa tillfällen vet jag inte vems tankar jag tänker eller vems ord jag formulerar där. Ofta är det något bra. Ibland är det förvirrande. Jag älskar flera av de andras ansikten. Jag älskar att få lyssna på röster i två timmar, alla med sitt sätt att formulera sina världar och sina associationer och sina referenser och sina minnen. Ibland älskar jag att gå hem men ganska ofta vill jag aldrig gå hem.

Gå på danskurs, avsluta med att sitta i ring, skicka runt en ros och berätta något som kändes, sjunga en sång. Vissa vägrade, andra andades ut av lycka för den gemensamma reflektionen.

Man kan göra halvcirkel, en halvmåne, en öppen ring som man kan gå ut och in ur utan att den går brister.

Ringar tar plats i nästan varje fyrkantigt rum. Husen och stolarna är hårda, människan är mjuk. Är det det som är grejen?