Ibland arbetar jag som frilansredaktör för tyska översättningar. Att vara redaktör för översättningar skiljer sig lite från att vara redaktör för en bok på originalspråk. Boken är ju redan färdigskriven, intrig, sidointriger, tematik, karaktärsteckning och miljöbeskrivningar är redan genomarbetade många gånger. Det enda man arbetar med som redaktör för en översättning är språket, att hitta rätt betydelse, tonläge och valör. Och att texten blir begriplig även i översättning. Ibland förekommer uttryck eller talesätt som är fullkomligt självklara i en tyskspråkig kontext, men obegripliga i översättning. Då gäller det att hitta motsvarande svenska uttryck, som skapar samma känsla. Mest tillfredställande är detta arbete förstås när man känner att man hittar rätt i en språkligt komplex text.
Sådant har arbetet varit med schweiziska Dorothee Elmigers båda böcker Inbjudan till de våghalsiga och Skiftsovare, i översättning av Annika Ruth Persson. Inbjudan till de våghalsiga är Elmigers debut och den fick ett par prestigefyllda litterära priser i Schweiz och Tyskland. Den är ett märkligt poetiskt språkspel om två systrars gåtfulla sökande efter förlorade sammanhang på en gammal övergiven kolgruveort. Recensenten Athena Farrokhzad skrev i Aftonbladet: ” Ja någon gång ska man ju göra det, någon gång ska man ju läsa sitt livs bästa bok. För min del blev det Inbjudan till de våghalsiga av schweiziska debutanten Dorothee Elmiger. Olyckligtvis var den blott 124 sidor lång.”
Uppföljaren Skiftsovare är ett lika märkligt språkspel. Det är en flerstämmig berättelse om gränser, flykt och geografi. De olika berättarnas tal flyter in i varandra, man vet inte alltid vems röst det är som hörs och man vet inte heller var de befinner sig. De verkar vara många som vistas i samma bostad och delar på sängarna och rummen. Berättelsen blir ett slags flerstämmig sång om ett av vår tids mest aktuella teman. Det handlar om transporter, vandringar, resor, förflyttningar, gränser och stängsel. Olika tider och platser flyter ihop. ”Skiftsovare” var beteckningen på de nyanlända i 1800-talets växande storstäder. Människor som inte hade tillräckligt med pengar för att skaffa en bostad eller ens hyra ett rum, utan bara hade råd med några betalda timmar i någon annans säng.
Översättaren och jag som redaktör arbetade intensivt med språket i båda de här romanerna. När jag fick Annikas översättningar gick jag först igenom dem mot originalet ord för ord, för att se att allt fanns med och allt var rätt uppfattat. Det är extra lätt att missa något när meningar flyter in i varandra och berättelse inte bärs fram av en tydlig intrig. Sedan diskuterade vi ingående betydelser, valörer och begriplighet. Det blir en extrem närläsning av boken och det är verkligen inte alla böcker som håller för en sådan granskning. Men det gör Elmiger. Allt har en betydelse och är sinnrikt sammanflätat i en rik språkväv. När vi gick igenom boken nästa gång kunde vi distansera oss från detaljerna och läsa den som helhet. Det är i den läsningen Elmigers språk blir så njutbart. Jag kan varmt rekommendera båda böckerna.
Jag har nu läst “inbjudan till de våghalsiga”, men förstod tyvärr mycket lite. Jag kom aldrig in i boken. Det var som en dörr som aldrig ville öppnas, även om jag försökte läsa saktare än vanligt. Handlingen är denna: det var två systrar man vet inte hur gamla de var, troligen mellan 15-50, deras pappa levde, men deras mamma var inte närvarande. Det var egentligen inte pappan heller. Systrarna gick inte i skolan eller jobbade, de träffade nästan inga andra än varandra, de ägnade sina dagar åt att leta efter spår och tecken, oklart vad. Men de letade bland annat efter en flod, som skulle kunna ha funnits, och på slutet- och det tyckte jag var bra- hittade de en rännil som de bestämde sig för att de var floden de letat efter. Har jag avslöjat slutet och sabbat en läsupplevelse? Jag tror inte det, det är antagligen inte handlingen som lockar med boken.