Jag heter Sara Hallström och ska gästblogga här kommande två veckor. Jag sitter i skrivande stund i ett Göteborg där den varma solen och den starka vinden mer eller mindre tävlar med varandra som i en saga, genom att blåsa och skina på med full kraft. Det är oklart vem som vinner eller om det ens finns en vinnare. Molnen formar sig på ett nytt sätt varje dag.

Saker jag tänkte skriva om denna vecka kommer att kretsa runt språk, skrivande, läsande och språk som något socialt, och hur språk hänger ihop med så mycket utöver vad vi kanske direkt tänker på när vi tänker på skrivande och läsande. Mycket har med poesi att göra då det är den genre jag främst har brunnit för och brunnit i. Det blir spännnande att vara här, i alla fall för mig, förhoppningsvis för er med.

Lite kort om mig. Jag är född 1979. Sedan 2004, när min första diktsamling gavs ut, har jag arbetat med skrivarkurser. Det började på bibliotek, där jag höll i skrivcirklar. Det var något som gav mig blodad tand. Sedan dess har jag arbetat som återkommande gästlärare på folkhögskolor, varit med och startat en skrivarkurs för transpersoner och kvinnor på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg, arbetat som pedagog på museum och haft skrivworkshops för besökande barn, hållt  poesiworkshops på skolor. Jag har varit involverad i en feministisk bokaffär (Vänder sig om) och en anarkistisk och queer bokaffär (Vulgo), båda låg i Göteborg, båda är nu borta.

Den senaste diktsamling jag skrev (Jag vill att mina barn ska tillhöra) har knallorange glänsande omslag och tog 5 år att skriva klart. Den kom ut hösten 2015 och kan läsas om på till exempel Norstedts hemsida. I den boken ville jag formulera ett språk för relationer inom institutioner: förskolan och skolans tidiga år. Relationer mellan vård och värld och mellan vuxna och barn som inte är släkt men som via platsen och de dagliga upprepningarna hör ihop. Ett subjektivt språk utifrån upplevelser av hur lärande och omsorg vävs ihop eller pressas ihop eller expanderar i våra kroppar i de här institutionerna, platser ofta befolkade av kvinnor.

Skrivande och läsande är för mig som för många andra superperiodiskt. Ibland är jag mer fokuserad på olika sorters gruppverksamheter (socialt, politiskt, terapeutiskt, arbetsmässigt) och har inte fokus kvar till skrivande och läsande eller kan inte motivera mitt skrivande och läsande.

Språket vilar inte, oavsett om vi skriver och läser eller inte. Människor är sociala varelser och språk och tecken och symboler är i centrum för allt vi gör och för att vi överhuvudtaget ska kunna göra något ihop eller enskilt. Att ingå i olika sorters gruppbaserade verksamheter är att känna sitt språk leva, utmanas och utvecklas, gång på gång. Eller eventuellt dö, om platsens och  gruppens verksamhet inte främjar utvecklingen av gemensamt och individuellt språk utan bara liknar en negativ upprepning. Sociala sammanhang är inte automatiskt positiva för de inblandade bara för att de är mötesplatser.

Ibland pratar och lyssnar jag mer än jag skriver. Ibland skriver jag ett brev och en dikt samtidigt. Ibland är böckerna ett sällskap, jag lånar hem dem och de närvarar vid eller i min säng,  jag öppnar dem inte, men relaterar till dem och på något sätt låter de mig finnas och tänka, ibland bara utifrån sina titlar eller sin fysiska tyngd eller som magiska föremål som vandrar mellan mig och mina vänner eller andra låntagare. Ibland älskar jag att inte läsa en bok själv men låta någon annan återberätta hela innehållet, som en saga.

När jag skrivit klart den här presentationen ska jag lägga mig i solen och läsa någon av nedanstående böcker som jag har runt mig nu.

Joy Harjos Karta över nästa värld, Emily Hughes barnbok Den lilla trädgårdsmästaren, Jessi Kleins You´ll grow out of it, Hervé Guiberts Till vännen som inte ville rädda mitt liv och Pirkko Saisios Den röda separationsboken. Alla rekommenderas jättemycket.

Jag har två bloggar där jag regelbundet, mellan 2012 och 2016, la upp nyskrivna dikter: omsorgshanden.blogspot.se och orden-inte-ordningen.blogspot.com. Bloggarna blev dikternas mål, dikterna skrevs för att samlas där.

Det var nog allt för nu.

Vi ses här på sidan,

Sara