I det förra inlägget råkade det visst bli tips om två manliga författare, varför jag kompenserar med två kvinnliga idag. Och även detta är förstås två tyskspråkiga böcker.
En av mina absolut största läsupplevelser de senaste åren är österrikiska Marlen Haushofers Väggen. Det är en klassiker skriven redan 1963, men jag fick den i min hand först häromåret då den kom i svensk nyöversättning av Rebecca Lindskog. Den har sagts vara en kvinnlig robinsonad, men jag tycker nog att den är mer komplex än så. I korthet handlar romanen om en kvinna som följer med några släktingar till en jaktstuga i alperna. På kvällen går de andra ner till byn, själv stannar hon kvar i huset. När hon vaknar nästa morgon är de fortfarande borta och hon upptäcker att huset och området blivit omringat av en kompakt, men genomskinlig vägg. På andra sidan väggen är allt dött. Hon förstår att världen drabbats av något slags katastrof och att hon nu är ensam.
Själva väggen blir efter ett tag oviktig för handlingen. Kvinnan vänder ryggen åt den och ger sig i kast med att skapa ett självhushåll. Hon börjar odla potatis och bönor. Till sällskap har hon en hund som blivit kvar, några katter och en ko som sedan föder en kalv. Hon skriver ner allt som hänt i en kalender hon hittat. Man förstår efter hand att en andra katastrof redan inträffat och att hon blickar tillbaka. En inkräktare har dödat hennes djur. Skrivandet blir det som håller henne fast i tid och rum i ett sammanstörtat universum.
Det finns flera olika sätt att läsa romanen och mycket att diskutera. Man kan se den som en postapokalyptisk dystopi, men den kan också läsas som en skildring av något slags sjukdomstillstånd. Själv sade Haushofer att hon inspirerats av science fiction-romaner. Trots att det skenbart händer ganska lite i romanen är det en oupphörligt spännande berättelse om människans kamp för överlevnad.
En annan stor läsupplevelse är Emine Sevgi Özdamars Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden, som bygger på den turkisk-tyska författarens dagboksanteckningar från Berlin på 70-talet. Det är en självbiografisk roman skriven på tyska, skickligt översatt av Anna Lindberg. Men det är också en utvecklingsroman som berättar om en tid som verkar avlägsen fast det bara är fyrtio år sedan.
Özdamar var skådespelerska i Turkiet fram till militärkuppen 1971. När möjligheterna att spela teater i Istanbul begränsades flyttade hon till Berlin. Hon ville till Östberlin för att hon älskade Bertolt Brechts teaterestetik. Med tre månaders uppehållstillstånd åt gången pendlar hon mellan väst och öst, där hon praktiserar på den legendariska teatern Volksbühne.
Det finns många som beskrivit den här tiden. Det som gör Özdamars berättelse så intressant är att hon med främlingens blick registrerar allt som händer, men överhuvudtaget inte värderar det hon ser. När hon kommer till det tidstypiska kollektivet i Wedding, Västberlin, skildrar hon med stark närvarokänsla de sju som bor i den gamla fabrikslokalen, hur de ägnar sig åt primalskrik eftersom de anser språket vara ett maktmedel, går runt nakna och ligger med varandra huller om buller. Ibland får de besök av polisen som tror att de är terrorister. Özdamar är underbart fördomsfri och det gör boken till ren läsglädje.