Jag har alltid varit en läsare. I småskolan hade jag ett bestämt syfte med min kamp med bokstäverna. Jag skulle hitta och läsa den magiska bok vars första kapitel jag hört uppläst på radion. Jag visste inte vad den hette, men jag visste hur den började. Den gav mig mod och kraft i min ganska motiga kamp med skolans läsebok. Till slut lyckades jag verkligen både hitta boken och läsa den. Det var en avgörande upplevelse, som påverkat hela mitt liv.
För snart tjugo år sedan började jag intressera mig för läsecirklar. Efter trettio år som frilansande litteraturkritiker och kulturjournalist hade jag återvänt till universitetet full av längtan efter samtal om litteratur. Efter att så länge ha läst, analyserat och skrivit i all ensamhet fann jag mig väl tillrätta i seminariebordets gemenskap. Men jag fick också kontakt med bibliotekarier som efter den intensiva datoriseringsperioden på folkbiblioteken längtade efter att utveckla arbetet med skönlitteratur och läsfrämjande. Ytterligare en gemenskap att känna sig hemma i! Jag började skriva om läsecirklar, jag åkte runt och höll föredrag och överallt träffade jag läsare som var lika entusiastiska som jag.
Vad som hänt sedan dess är fantastiskt. Vi var uppenbarligen många som längtade efter ungefär samma sak – gemenskap kring läsande och litteratur. Numera finns det läsecirkelverksamhet vid de flesta bibliotek, det finns kassar med böcker i läsecirkeluppsättning att låna lätt som en plätt, det finns förslag till frågor för cirklar att diskutera i många böcker som kommer ut. Här på bokcirklar.se kan man både bilda egna och gå med i existerande cirklar. Alla möjliga grupper av människor läser och samtalar om sina läsupplevelser i de mest skiftade former och sammanhang.
Läsecirklarna har blivit en så etablerad verksamhet att den till och med blivit utsatt för satirer som en ytlig modeverksamhet för undersysselsatta kulturtanter som behöver förströelse. Det är egentligen helt fantastiskt. Eller är det inte det? Män läser fortfarande mindre. Liksom ungdomar, inte minst från mindre resursstarka bakgrunder. Ojämlikheterna i skolan ökar och många är övertygande om att de har att göra med förmågan att läsa och förstå och ta till sig information och kunskaper.
Det är väl ingen som tror att läsecirkelverksamhet kan ändra på tunga socialt förankrade jämlikhetsproblem. Jag skrev häromdagen här om det engelska initiativet The Reader och deras Shared Reading-metodik och nej jag tror inte att den heller kan fungera som en enkel lösning på problemet med den ojämlika fördelningen av läsförmåga och läsarsjälvförtroende.
Men det som är så intressant med The Reader är kaxigheten när de beskriver själva problemet och att deras metodik uppenbarligen förmår ge också läsovana tillträde till den där magiska upplevelsen som det är så svårt att levandegöra i andra hand utan att hamna i tomma prettofraser. Den där upplevelsen av att läsningen bokstavligen öppnar dörrar till nya världar. Den som jag tror alla läsare haft, aldrig glömmer och alltid längtar efter att få uppleva igen.
PS. Vilken bok det var som gjorde mig till läsare? Mary Poppins. När jag frågar mina yngre vänner svara de flesta Harry Potter. Vad säger du?