Skriver du dagbok (nattbok)? Skriver du brev? Skriver du dikter? Hänger de ihop? (Förutom att alla tre med fördel kan parfymeras om du frågar mig)
Jag vill titta närmare på möjliga broar och samband som finns mellan de här tre olika formerna av skrivande och peta i det, utifrån egna minnen och funderingar.
När jag var barn skrev jag dagbok enstaka gånger. Jag tyckte i allmänhet om att skriva och hade många möjligheter att göra det. Men att jag skaffade dagbok tror jag kom sig inte så mycket av lust utan mer utifrån att jag uppfattat att det var något som ingick om man var ung och än mer om man var någon sorts tjej. Som en sorts fysisk förlängning av de tidiga tonåren. Jag tyckte inte om det, slutade ganska fort. Jag gillade att skriva på andra sätt, jag hade redan mina stunder i skolan och hemma där jag skrev berättelser eller brev, och de stunderna var stora. Dagboken hamnade i skuggan, längtan till den fylldes antagligen på andra håll.
Andras dagboksskrivande har jag beundrat och varit nyfiken på. Mina egna försök gav inget eko i mig.
Vissa av dessa halvskrivna dagböcker brände jag upp eller kastade flera år senare. Inte för att innehållet var chockerande men för att jag inte stod ut med att mina berättelser var tråkiga, att jag ljög, eller att de var så depressiva att jag inte såg någon mening i att läsa om dem mer än en gång.
Dagboken med sina hemligheter och förtroenden innanför pärmarna symboliserade eventuellt lite för mycket hur den jävliga sidan av barndomen var: dagboken skulle kunna bli ännu en plats där jag ensam skulle hantera dysfunktionella saker som vuxna runt mig inte lyckades ta hand om. Ännu en plats som liksom mig själv skulle hållas mer hemlig och tilltäppt än öppen och ärlig, och där jag var enda vittnet. Det är inte alltid tillräckligt att bekräftas av främst sig själv, och som barn är det omöjligt. Kanske var dessa tillstånd starkare än dagboken som mytiskt massivt kraftverktyg, vilket jag vet den varit och är för många andra i många lägen av livet, och vilket andra språkliga sammanhang varit för mig.
När jag bodde hos min mamma delade vi rum. Det var litet och förutom våra två sängar fanns ett skrivbord där. Det var hos henne jag förvarade dagboken, men jag visste inte och vet fortfarande inte, hur man kan sitta och skriva dagbok om någon, när den andra befinner sig endast en och en halv meter bort. Även om boken har ett lås, så verkade det omöjligt. Även när du har en bok som bara är din att skriva ner saker i är det inte säkert att dina tankar där inne är så fria som du skulle önska. Jag tyckte om det där skrivbordet, men använde det till annat.
Dessa är några sätt att i efterhand förstå. Det finns fler.
Istället skrev jag till mina tusentals (inte tusen bokstavligen, men tro mig när jag säger att de var många, det fanns en period när jag kom hem från skolan på eftermiddagen och hade fått sju brev) brevvänner. Det var början av 90-talet, före mobil, chat och mail. I breven berättade jag vad jag gjorde, petade in några lögner som förbättrade allt, plus några foton. Breven rymde tillfället att ställa och besvara tusentals frågor (underbart), att ha en mottagare och att vara en mottagare, att pryda, pynta, skämta och visa upp sig på kuverten och utsätta brevbärarna för delar av sina interna närhetskampanjer. Att alltid ha något att se fram emot. Breven blandade in någon annan än mig själv. Vissa brevväxlade jag med för att jag saknade dem, andra hoppades jag aldrig se utan relationen var baserad i breven. Breven var dessa relationers hem. Ett hem som krävde en adress, för att kunna ta emot post, men som annars befann sig mellan två själar och på en mängd platser. Och det fanns ingen begränsning i hur många brev, hur ofta, när. Det kändes så rikt. En av mina bästisar brevväxlade jag med samtidigt som jag träffade henne mer eller mindre varje dag, vi bodde 700 meter isär. Vi skrev till varandra nästan varje dag. Breven är en sorts dagbok när jag läst dem i efterhand. Lika sagolika, lika euforiska, lika vardagliga, lika pinsamma, lika livräddande. Lika mycket porträtt av våra tonårstider och intressen som barn/tjejer ur lägre medelklass i ett område på gränsen till stan, som en låda med dagböcker kunde varit.
Även dikten blev ett hem. När jag i 15-årsåldern började dras till poesin, så gav diktskrivandet mig typ allt dagboken inte kunde ge och allt breven redan var, men med mindre krav på tydlighet och mer utrymme för dröm, fantasi och imitation. Det fanns också en lättnad i att inte skriva till någon utan istället skriva för att göra en dikt, läsa den själv och stanna i den, ibland visa för vänner som också skrev. Att skriva dikter blev att välja ut vissa delar av en upplevelse, fråga eller åsikt och upprepa dem, vrida upp dem, arrangera dem, förstärka dem. Dikten kom med löftet om att alla jag skrev om kunde vara ett enda Du eller Ni eller Vi, istället för dagbokens namngivande rapport. Dikten verkade lova någon form av åtråvärd omöjlig tidlöshet i och med detta. Den lovade en motsägelsefull anonymitet förbundet med massa intimitet.
När du skickar brevet eller när du publicerar dikten så har du på sätt och vis gett bort det du skrev (alternativt tvingat det på någon som inte bad om det). Eller inte gett bort, för orden var inte exklusivt dina från första början eftersom språk är något delat. Men, du har låtit kollektivt tankegods, sanningar, fantasier och frågor cirkulera. Du har använt dem, utmanat eller byggt på dem, och skickat dem vidare.
Dagboken skickas också vidare, bara inte just när den skrivs. Den skickas till dina framtida jag eller till dina efterlevande.
Det hade varit bra för en del av mina dikter och texter om jag skrivit dagbok också, och inte lika ofta puttat in osorterade känslor och utrop i dikterna. Känslor är känslor och varför inte skriva ner dem eftersom andra kan vilja dela dem eller för att de kan tala om något mer än en individuell situation. Jo. Vad jag menar är att alla stadier i skrivandet inte gynnas av att vara osorterade även om delar definitivt gör det. En del du skriver skriver du främst till dig sjäkv och inte till någon annan. Det kan hjälpa den som skriver och den som ska läsa om det finns en ram och om vissa av diktarens fantasier, bilder, påpekanden eller skrik tuggas på några gånger till innan de spikas fast i dikten och skickas ut. Det är lätt att säga nu, eftersom det alltid är i efterhand jag förstår eller anar vad jag skickar vidare och ut.
Jag tror jag älskat dikter och brev för att de innebär så mycket reell eller uppfunnen intimitet samtidigt som de är besatta av avstånd och kräver avstånd. Dagboken har något att göra med närhet. Som att den i just mina händer saknat ett livsviktigt avstånd som fått orden att röra på sig.