Efter att den amerikanske litteratursociologen Janice Radway studerat romantikboks-läsande kvinnor i en stad i USA kunde hon, i boken Reading the Romance, bl.a. konstatera att de läsande kvinnorna inte ville bli särskilt mycket överraskade av handlingen i de böcker de läste. De ville ha det förutsägbara och invanda och ogillade om någon bok inte passade in i mönstret. Behållningen var hjälten och hjältinnans interagerande med varandra och vad som försiggick fram till den avslutande famntaget. Att läsarna redan från början visste hur det skulle gå gjorde inget.
I nedre tonåren läste jag Victoria Holts De tusen lyktornas hus och tyckte att det var bland det bästa jag läst; fullt i klass med Yasar Kemals Låt tistlarna brinna och Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, som jag hade läst strax innan. Jag läste sedan alla Holt-romaner som fanns på folkbiblioteket i Mora, men redan efter tre stycken började jag få nog. Det blev litet för förutsägbart när jag redan på första sidan förstod att den där unga och oskyldiga guvernanten skulle falla för den demoniske godsägaren – vilken dock alldeles mot slutet skulle visa sig vara en egentligen alldeles hyvens kille.
För mig blev Holt-frossan som en slags förutsägbarhetsvaccination, ifråga om skönlitteratur. Jag hade uppenbart inte ens då, i 12-årsåldern, samma preferenser som de romantikbokläsande kvinnorna (fast en och annan Starlet-tidning kunde jag läsa med stor behållning). Jag ville inte då och jag vill inte nu genomskåda författaren. Jag vill tvärtom kunna känna att författaren är litet smartare än jag (men inte så smart att jag inte begriper handlingen), inte att jag snudd på hade kunnat slutföra romanen (eller åtminstone berätta ”hur det ska gå”), med hjälp av de ledtrådar hen lagt ut. Jag vill inte att det ska kännas som när jag var barn och vi lekte kurragömma och vissa barn var så dåliga på att hitta på gömställen att man hittade dem på en gång. Det förstörde ju leken!
Människor läser skönlitteratur av olika anledningar; vissa ser läsningen främst som ett sätt att koppla av, andra vill få inblick hur en annan person tänker och känner – och varför, vissa söker tröst i litteratur och en del vill ha språkliga utmaningar. Det gör att vi också föredrar olika typer av litteratur. Att säga att man ”älskar böcker” är därför, för de allra flesta människor, inte ett påstående som stämmer. Eller för att citera den brittiske författaren Philip Larkin: ”I should never call myself a book lover, any more than a people lover: it all depends what’s inside them”. (http://www.mrbauld.com/larkinbk.html)
Det här är mitt sista inlägg på Bokcirklar, åtminstone för denna gång. Fler blogginlägg av mig kan dock hittas på min egen blogg, kullpower.wordpress.com, där jag skriver om litet vad som helst…