Nyligen under en långfrukost en helgmorgon slölyssnade jag på ett radioprogram med ett längre inslag om Selma Lagerlöf – och irriterade mig på den vördsamma och dyrkande tonen, i kombination med ett kladdigt intimt användande av hennes förnamn. Det var Selma hit och Selma dit, blandat med utläggningar om hennes storhet. Kan man föreställa sig detsamma om det skulle handla om t.ex. August och Gunnar? Strindberg och Ekelöf, alltså. Jaså inte?
Jag har själv skrivit om Selma Lagerlöf, i samband med att jag var involverad i ett projekt med syfte att skapa en digital struktur online för hennes författarskap; Selma Lagerlöf-arkivet. Och jag hoppas att jag aldrig refererat till Lagerlöf som enbart ”Selma”. Det skulle vara lika konstigt som om valfri manlig författare apostroferades på samma vis.
Detta användande av enbart förnamn på kvinnliga författare tänker jag mig har att göra med att vederbörande på något vis uppfattas som mer mänsklig och nära än, tja, Hjalmar och Per Olov. Att författaren är en kvinna föreställer jag mig gör att det för många känns nära till hands att se henne som en snäll tant, en väninna eller rent av en mamma.
Det hindrar inte att intimiserandet av kvinnliga författare kombineras med att de omtalas som (halv)gudinnor, både i egenskap av författare i största allmänhet och som orakel och Uttolkare av Livet och Världen i synnerhet. Detta är dock inget unikt för kvinnliga författare, det sker ständigt: i litteraturprogram i radio och teve och till och med i akademisk forskning. Hagiografin är ibland granne med doktorsavhandlingen. När jag sysslade med Lagerlöfs författarskap hade jag en stark känsla av att det var om inte förbjudet så snudd på hädelse att uttala sig annat än uppskattande om det hon skrivit.
Själv är jag rätt så trött på särskilt Gösta Berlings saga, vid det här laget. Eftersom jag var ansvarig textkritiker för Selma Lagerlöf-arkivets utgåva av bl.a. just det verket så föll det på min lott att närstudera tillkomsten av det, via bevarade fragment, utkast, arbetsmanuskript och renskrifter. På så vis kunde jag ju se hur Lagerlöf bitvis kämpade med berättarstruktur, språk och interpunktion. Hon var en hårt arbetande författare, inte någon gudinna. (Den som inte tror mig kan gå in i Selma Lagerlöf-arkivet, som ligger som en särskild underavdelning i Litteraturbanken, och själv studera manuskripten.) Och ibland behövde hon hjälp av väninnor (Valborg Olander och Sophie Elkan inte minst), förläggaren Karl Otto Bonnier och andra, för att kunna komma vidare. Det är hon inte ensam om som författare, tvärtom så är det sällan som litterära verk skapas i ett socialt vacuum. Författare är inga gudar, de är människor (med både för- och efternamn, oavsett kön) som är väldigt bra på att skriva. Eller åtminstone borde vara det. Att det finns författare som inte ens kan skriva är ett annat problem som vi lämnar därhän just nu.
För övrigt anser jag att Gösta Berlings saga är överskattad. Som roman hänger den inte ihop och jag har aldrig tyckt att Göstas förändring från slashas till ansvarstagande och ångerfull är särskilt trovärdig. Enskilda kapitel fungerar dock utmärkt, var för sig, men signifikativt för romanens (?) lösliga struktur är att många kapitel skulle kunna placeras litet var som helst, i förhållande till varandra. Men läs för all del något annat av Lagerlöf istället, varför inte några av de numera mindre kända kortare berättelserna i Osynliga länkar? När jag sysslade med (den digitala) utgåvan av denna berättelsesamling växte den allt eftersom jag gnetade på med texterna och upptäckte djup och litterära finesser som jag inte alls uppfattat inledningsvis. Jag tänker inte kalla författaren för geni, orakel eller Selma för det – men nog tusan kunde hon skriva!
Länkar till de verk som nämns i artikeln:
http://litteraturbanken.se/forfattare/LagerlofS (Selma Lagerlöf-arkivet)
http://litteraturbanken.se/forfattare/LagerlofS/titlar/GostaBerlingsSaga1933/sida/3/etext?om-boken (Gösta Berlings saga)
http://litteraturbanken.se/forfattare/LagerlofS/titlar/OsynligaLankar1933/sida/3/etext?om-boken (Osynliga länkar)
Det är inte bara kvinnliga författare, som omtalas med sitt förnamn. Stefan Whilde har skrivit en bok om August Strindberg, med titeln ” En skandalskrivare i nattrock och kalsonger”. Där omtalas Strindberg genomgående som August.
….och Johan Svedjedal benämner genomgående C.J.L. Almqvist “Love”, i sin trebandsbiografi om A. Kanske en en trend, där även manliga författare benämns med förnamn?
Är det inte lite , lite homofobt att i all evighet hålla fast vid “väninnor” ang. Sophie Elkan och Valborg Olander?
Nja, inte i sammanhanget, tycker jag. Jag kunde också ha lagt till exempelvis Gundla Gumælius och Matilda Widegren som just ‘väninnor’ som granskade manus och renskrev, åt SL. Vad gäller Olander och Elkan så var den senare just en vänninna (Elkan ville inget annat) medan Olander väl hellre kunde benämnas ‘särbo’. Men vad folk har för sig med varandra i amoröst hänseende tycker jag för egen del är av mindre vikt att redogöra för i sammanhanget…