Fristadsarbetet handlar om att ta ställning för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Att enskilda städer och kommuner kan göra skillnad är helt uppenbart. När man tar ett beslut att bli fristad är det en stark signal om att man vill arbeta med dessa frågor. Kommunen kan lyfta frågorna på olika sätt och arbeta aktivt med yttrandefrihetsfrågor även om den gäststipendiat man har i sin stad måste leva med skyddad identitet och inte kan vara en offentlig person.
Många kommuner har också fristadsstipendiater som deltar aktivt i det lokala kulturlivet, som sätter igång nya projekt och delar med sig av sin kunskap och sina nätverk. Det kan bli ett sätt att vidga sina internationella kontakter. Fristadsstipendiaterna ska ges möjlighet att fortsätta sitt arbete och värdkommunerna och det nationella nätverket ska underlätta det arbetet.
Uppsala domkyrkotorn
Förra veckan var det Nationell Fristadskonferens i Uppsala. En gång per år träffas alla fristäder i Sverige för fortbildning och samtal. I år var koordinatorer, fristadsstipendiater och politiker med på mötet. Gemensamma föreläsningar, debatter och samtal ägde rum. Vi har ett tätt samarbete städerna emellan och det finns mycket hjälp och stöd att få genom nätverket. Alla är generösa med sina kunskaper och erfarenheter. Under det senaste året har vi haft en nationell samordnare som uppdaterat Fristadshandboken som finns tillgänglig på Kulturrådets hemsida: http://www.kulturradet.se/sv/verksamhet/Handbok-for-fristadsforfattare/Fristaden/
Nu hoppas vi att den nationella samordnaren ska bli en permanent funktion till stöd och hjälp för alla fristäder i Sverige.
Förslaget och initiativet till att bli en fristad kan komma från en politiker, en tjänsteman eller en medborgare i kommunen. I Västra Götaland diskuteras just nu denna fråga på flera håll. Uddevalla tog sitt beslut 2015, är nu medlemmar i ICORN och väntar på sin första fristadsstipendiat. Förhoppningsvis är någon på plats före årsskiftet.
Tisdagen den 8 november kl 18 kommer en föreläsning att äga rum på stadsbiblioteket i Uddevalla där Annika Thor, ordförande i Fängslade författares kommitté/Svenska PEN kommer att föreläsa under rubriken ”Varför behöver författare fristäder? Varför behöver vi fristadsförfattare?”
Alla är välkomna att komma och lyssna och bli inspirerade.
I Dalsland där jag bor finns det fem små kommuner (Åmål, Bengtsfors, Mellerud, Färgelanda, Ed) och där har nu väckts en tanke på att dessa fem kommuner skulle kunna gå samman för att gemensamt ta emot en fristadsstipendiat genom att dela på ansvaret och kostnaderna. Vi hoppas på och arbetar vidare för att detta ska gå i lås.
Ibland får jag frågan: Varför ska vi hjälpa en enda person när så många människor är på flykt?
Svaret har att göra med vår syn på kultur och vad den innebär för oss. Författare, konstnärer och andra kulturarbetare bearbetar de frågor som vi alla ställs inför, existentiella frågor, frågor kring hur vi lever och varför, de ifrågasätter rådande normer och värderingar, får oss att uppmärksamma oss själva i olika situationer. De ger oss kraft och mod att fortsätta kämpa för livet, för demokrati, fred, mänskliga rättigheter. Att någon som använder sin fantasi och kreativitet för att arbeta helt fredligt med dessa frågeställningar hotas till livet, fängslas och torteras kan aldrig vara rätt. I Sverige firar vi i år världens äldsta tryckfrihetsförordning som är 250 år gammal. Vi är vana vid yttrandefrihet men måste också vara medvetna om att våra fri- och rättigheter utmanas och att det finns krafter som vill begränsa dem. Därför måste vi ständigt försvara dessa rättigheter, diskutera dem, vrida och vända på begreppen och föra diskussionen vidare. Det är vår skyldighet mot kommande generationer att inte ge upp.
Jag avslutar dagens funderingar med några ord som hjälpt mig i stunder av tvivel, en välkänd dikt av Stig Dagerman:
Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer