Den allvarsamma leken (1912) av Hjalmar Söderberg är inte bara intressant som skildring av den problematiska relationen mellan Lydia Stille och Arvid Stjärnblom boken är också en nyckelroman som skildrar livet i Stockholm åren kring sekelskiftet 1900. Här finns flera av tidens stora personligheter och institutioner med, endast lätt förklädda. Svenska Dagbladet heter Nationalbladet och Verner von Heidenstam får heta P.A. von Gurkblad.

Vid ett tillfälle bryter en häftig diskussion ut på Nationalbladets redaktion. Tidningens kulturskribent ”Olof Levini” (Oskar Levertin) lägger ut texten om Svenska akademien, och ondgör sig över hur konservativt och bakåtsträvande det är att en person som Esaias Tegnér har inflytande över den svenska litteraturen. När han möts av skratt replikerar han skarpt:

”- Ja, ni kan skratta åt det […] – men tänk i alla fall på en sak: denna sagolika gamla forntidsrelik sitter i Svenska akademien och är med om att bestämma vilka som ska ha Nobelpriset.”

Tidningens chefredaktör vill lugna ner stämningen, och säger att det väl inte spelar så stor roll vem som får Nobelpriset, eftersom:

”- Nobels testamente var ett idiottestamente, och det är ett olösligt problem att försöka exekvera det på något förnuftigt vis.”

Scenen utspelar sig 1903, och Söderberg fångar upp den kritik som fanns inom den svenska litteraturen mot Nobelpriset vid den här tiden. De flesta stora svenska författare var redan innan Nobelpriset kritiska mot Svenska akademien, och priset gav dem bara extra ammunition när de angrep institutionen.

Åsikten att testamentet var ett ”idiottestamente” var dock ovanlig vid denna tid. Givetvis fanns det personer som hyste denna uppfattning 1903 (liksom 1912 när Söderberg skrev, och för all del fortfarande idag). Men de personer som använde Nobelpriset för att kritisera Svenska akademien hade ingen anledning att skriva ner prisets betydelse. Tvärtom var det just genom att Nobelpriset skulle bli så stort och viktigt som det var skandalöst att den, som de uppfattade saken, inkompetenta Svenska akademien skulle dela ut priset.

I huvudsak riktades kritiken mot akademiens ständige sekreterare sedan 1880-talets början, poeten och kritikern Carl David af Wirsén. Hade hade ägnat sin kritikergärning åt att systematiskt skriva ner den nya generationen svenska författare, och var därför omåttligt impopulär hos personer som Heidenstam, August Strindberg, Selma Lagerlöf, Levertin och Axel Lundegård.

När det blev känt att Svenska akademien skulle få i uppdrag att dela ut Nobelpriset – ett stort internationellt pris till modern litteratur – framstod Wirsén för dem som gravt olämplig för uppgiften, och frågan fick ökat allvar genom sin nationella betydelse. Svenska akademien skulle bli i och med priset talespersoner för den svenska litterära offentligheten inför utlandet – och detta var djupt oroande för de som tyckte att akademiens litterära uppfattningar var orepresentativa.

När så det första litterära Nobelpriset 1901 delades ut till den franske poeten Sully Prudhomme (om vilken Strindberg skrev att han ”knappast är diktare fastän han skriver på vers”) var kritikerna redo. Ett par dagar efter prisutdelningen publicerades ett öppet brev undertecknat av 42 svenska kulturpersonligheter (förutom författarna fanns även konstnärer som Carl Lasson, Anders Zorn och Richard Bergh bland de protesterande). Brevet riktade sig till Leo Tolstoj och var en ursäkt för att denne samtidens störste författare inte fått det första Nobelpriset.

Syftet med brevet var förstås inte så mycket att hylla Tolstoj (som f.ö. svarade att han inte ville ha något pris eftersom han ogillade pengar) som att tydligt visa för utlandet att Svenska akademien inte var representativ för smaken i den svenska kulturella offentligheten.

En intressant konsekvens av protesten var dock att den inte föll i särskilt god jord. Kritiken mot Wirsén och Svenska akademien var en sak, den stämde i stort sett alla tidningar in i (utom Posttidningen, som ägdes av akademien, och Vårt land, där Wirsén var aktiv som kritiker). Men att så tydligt kritisera utdelningen av Nobelpriset sågs som olojalt mot nationen. Om man verkligen hade nationens bästa för ögonen borde man hellre sköta detta på ett snyggare sätt. Mot dessa invändningar kunde undertecknarna förstås svara att det snarare stärkte än sänkte Sveriges anseende att man ifrågasatte dåliga beslut.

Vad denna historia visar är dock att Nobelpriset ända sedan sekelskiftet 1900 har kommit att spela roll i svensk kulturhistoria. Det ”idiottestamente” Söderberg skrev om skapade ett pris gjort ett djupt avtryck i det svenska samhället. Internationellt är priset en hög utmärkelse och en symbol för viktiga insatser. I Sverige också en annan dimension – det är en del av vårt eget kulturarv.

/Gustav Källstrand, fil. dr, 1:e intendent, forskare, Nobelmuseet