Den viktigaste poesibok som publicerats under senaste året är definitivt antologin Svensk poesi. Som tidigare nämnts har jag ”livetwittrat” mig igenom halva boken, poet för poet (man kan läsa tråden från början, men den blir överskådligare om man klickar på slutet). Jag upptäckte dock att det blev svårare och svårare ju längre fram i historien jag kom. Det är lättare att säga något fyndigt om en barockpoet än om än modernist, det är också lättare att ha en tydlig åsikt om kvaliteten på en sjuttonhundratalsdikt än en nittonhundratalsdikt. Det handlar om distans, men också om att kriterierna för vad som var (bra) poesi var tydligare – något av det jag skrev om i mitt förra inlägg. Moderna poeter förväntas uppfinna sina egna kvalitetskriterier, och en kritiker tvingas i allt högre grad att inte bara recensera ett stycke poesi, utan en hel idé om hur poesi bör vara. Det är lätt att säga att Creutz skriver bättre alexandriner än Gunno Dahlstierna, men svårt att hävda att Edith Södergran är bättre på fri vers än Pär Lagerkvist eller vice versa.
I alla fall, för att återuppta min genomgång kommer här några fortsatta notater i ett mellanting mellan blogg- och twitterformat:
*
Det är ingen slump att jag fastnade just där jag fastnade. Ångest, ångest, ångest, Pär Lagerkvist – jag inser att jag har väldigt svårt för den tidiga svenska modernismen, med dess högtidligt anspända allvar. Är detta den svenska poesihistoriens mest gymnasiala fas?
Det gäller i viss mån även Edith Södergran, även om hon har långt mera lyskraft. Och ett otroligt självförtroende! Tidigare svenska poeter må ha varit nog så högtflygande, men Södergran är den första som beger sig ut i rymden. Och till havets botten.
”icke dikt, men klomärken” – ”Ett nyckfullt ögonblick/ stal mig min framtid” – jag måste nog ändå läsa om Södergran, märker jag. Antologins urval gör alltså sitt jobb.
*
And now for something completely different: A:lfr-d V:stl-nd. Här är vi åter i den parodiska Sesemana-traditionen. Bra pausunderhållning!
*
Erik Blomberg, ”Människans hem” och ”Gravskrift”: två högst olika dikter, men båda lika små i formatet och stora i innehållet. Mycket fint.
*
Elmer Diktonius: som sagt, den tidiga svenskspråkiga modernismen är inte min grej. För mycket bankande på stora trumman.
Kerstin Söderholm: ännu en finlandssvensk poet, men mindre känd. Betydligt lågmäldare, på gott och ont: ”Jag är en vävnad av grubbel.”
Man kan också ana här en början till en mer vardaglig och resonerande modernism, till skillnad från den bombastiska och självhävdande.
*
Nils Ferlin, populär och inte så modernistisk outsider… Redaktörerna väljer (som så ofta) ett par av de mest kända plus ett par mindre kända dikter.
Det framgår kanske inte så tydligt av detta urval, men hos Ferlin kan man se början till en ådra i modern svensk poesi som är skeptisk till kanske inte just modernismen, men till hela det moderna projektet, i form av det normerande folkhemmet. Se vidare t ex Gunnar Ekelöf och Katarina Frostenson.