Välkommen till oktober månads lyrikcirkel där vi läser Rut Hillarps dikter. Jag kom först i kontakt med Rut Hillarp genom hennes fotokonst, ett foto med den typiskt suggestiva dubbelkopieringsteknik som blev hennes signum föreställande ett träd och en måne, ”Månflykt”. Fotot är taget i den nära vännen Karl Vennbergs trädgård i Spånga 1994, dedicerad till min gamle bibliotekarieonkel K-G Wall, som vid flera tillfällen träffade och blev vän med Rut Hillarp, i de litterära 40-talssammanhangen. Fototavlan hänger nu i hallen i mitt hem och på baksidan finns ett bifogat tidningsurklipp, en recension av Spegel under jorden (1982).
Här är ett exempel på ett fotomontage från Spegel under Jorden.
Rut Hillarp var mångsidig, utöver fotokonsten och fotolyriken var hon översättare, pedagog, modersmålslärare och en djärv experimentfilmare med erotiskt utmanade filmer. Men främst var hon poet. Lotta Lotass presentation på Litteraturbanken beskriver hennes författarskap i stora drag:
”RUT HILLARP (1914–2003) skrev kärlekslyrik, i sin tid erotiskt frispråkig, och med sensualismen som underström genom dikter om frihet och frigörelse. Hon var inspirerad av samtida fransk poesi, tillbringade mycket tid i Paris och tillägnade sig också surrealismens halsbrytande bildspråk. Debuten kom med Solens brunn (1946) som följdes av Dina händers ekon (1948) och Båge av väntan (1950). Under 1950–talet publicerade hon tre romaner med feministisk tematik – Blodförmörkelse (1951), Sindhia (1954) och En eld är havet (1956). I Kustlinje (1963) skildras en resa längs det dåvarande Jugoslaviens kust, där en kärlekshistoria, långt från vardagen, en kort tid bryter språkliga och känslomässiga barriärer. Rut Hillarp var även verksam som fotograf och filmare. Efter en längre tids tystnad återkom hon till litteraturen 1982 med diktsamlingen Spegel under jorden. Där, och i de följande Penelopes väv (1985) och Strand för Isolde (1991) – där mytiska motiv skildras med erotiska grundtoner – är även hennes fotokonst en del av verken”
Lotta Lotass
Det är de tidiga fyrtiotalsdikterna Solens brunn (1946) Dina händers ekon (1948) och Båge av väntan (1950) som finns publicerade på Litteraturbanken, samt Annelie Bränström-Öhmans avhandling Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism (1998). Därför känns det naturligt att uppehålla sig vid dessa diktsamlingar i lyrikcirkeln.
Kärleken är ett övergripande tema i Hillarps fyrtiotalsdiktning. Oftast skildras den olyckliga kärleken som misstror kärlekens tillblivelse. Det finns också ett laddat spänningsfält och motstridiga motiv i dikterna som Jenny Björklund redogör för i Hoppets lyrik –tre diktare och en ny bild av fyrtiotalismen. (2004) Jag har också läst delar av Annelie Bränström-Öhman avhandling Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism. (1998). Vid hennes inspirerande poesisamtal här på Stadsbibliotekets den 20 september kom samtalet att röra sig kring diktsamlingarna Dina händers ekon (1948) och Spegel under jorden (1982).
Rut Hillarps fyrtiotalslyrik är präglad av sin tid och det modernistiska syns tydligt hennes formspråk. Hon skriver i krigets skugga och likt Erik Lindegrens Mannen utan väg är poesin trasig fragmentarisk och full av motsägelser, svärta och dissonanser. Ändå är diktsamlingarna förtröstansfulla och hoppfulla. Frågorna är oftast tidlösa och allmängiltiga. Vad är egentligen kärlek? Är det en väg ut ur oss själva? Eller är vi bara fångar i vår egen fantasi? Myten och sagan finns där; och naturen som är förknippad med liv.
Jag vill lyfta fram några av Hillarps dikter under fyra teman. Jag tänker mig en rubrik per vecka att samtala om; myt och saga, makt och underkastelse, mörker och död samt erotik och åtrå. Har du förslag på några andra dikter än den jag har valt är du självklart välkommen att lyfta dem i lyrikcirkeln!
Myt och saga.
Den mytiska diktning har internationella paralleller i från Joyce och Eliots modernism, men Rut Hillarp tillämpar den på sitt eget sinnliga sätt. Här kommer några exempel:
Jorden bar skimrande hyacinter
Jorden bar skimrande hyacinter
och kölden förvandlade dem till sten
I evighet ska de nu skimra lika friska
och locka vandraren att söka deras doft i vinden
Men vinden har fört deras doft långt bort
utan spår
Endast i drömmen
stiger oändligheten som en rök från övergivna
tältplatser
Sovande följer jag dig till grottorna vid den stora
floden
Där kan vi stänga inne alla vindar
och kyssa alla hemligheter från deras stolta läppar
Och medan vattnet stiger
och musslorna slungar sina pärlor i vår famn
skall hyacinternas doft befria vår längtan
och fylla våra händer
med evighet.
Råd till Isolde
Drömmen är den evige sabotören
och i soluppgången måste han dö
Men den sköna kroppen bör du ta vara på
Lägg den till de andra på skeppet med de röda
seglen
och ta farväl av dem där de ligger i sina grönskimrande
issarkofager
i sina vita svepningar
sida vid sida
Skeppet ska du sända till Tristan
som väntar dig på Cornwalls kust
För drömmarna har sugit blodet ur hans händer
de skulle inte känna dig längre
Och ditt eget ansikte skulle förneka hans läppars
närhet
Era själar skulle vara långt borta
och främmande för varandra
två blåa fåglar
fångar i samma flykt
mot samma solnedgångs
blodröda svek:
ett möte utan gränser
en död som inte finns.
Ett exempel på sagomotiv finns i dikten drottningen i Dina händers ekon, den är väldigt lång och finns att läsa på litteraturbanken: http://litteraturbanken.se/#!/forfattare/HillarpR/titlar/DinaHandersEkon/sida/25/etext
Vad får du för spontana associationer av dikterna?
På vilka sätt beskrivs myten och sagan?
På vilket sätt beskrivs kärleken?
Finns det andra saker du vill ta upp med dikterna?
Varmt välkommen!
Miriam Lannge Lidin
Om lyrikcirkeln hösten 2016