Profilfoto
2016-10-10

”Allt lyriskt måste som helhet vara mycket förnuftigt, men i sina enskildheter en aning oförnuftigt”, säger Goethe. (”Alles Lyrische muß im Ganzen sehr vernünftig, im Einzelnen ein bißchen unvernünftig sein.”)

Kära läsare (om ni finns?) – de följande anteckningarna är både en aning abstrakta och skissartade, men är en del av något som jag ofta funderar på, och därför gärna vill formulera mig kring:

En dikt måste följa en logik för att inte falla isär – men den måste också överraska för att vara av intresse. Vill man vara informationsteoretisk så kan man tänka på detta i termer av entropi: ju större oordning, större godtycke, ett system tillåter, desto mer överraskningar kan det erbjuda, men desto mer tolkning – desto längre utläggningar – kommer det också att kräva, upp till en punkt där tolkningarna inte längre kan erbjuda sammanfattningar utan bara en (informationskrävande) beskrivning av den kaotiska summan av enskildheter.

Jag tänker på detta som det godtyckligas svåra konst: hur finna den rätta balanspunkten mellan logik och godtycke, mellan låg och hög entropi, mellan kommunikation som är trivial eftersom dess innehåll är på förhand givet och kommunikation som inte längre är kommunikation, utan brus? Olika typer av dikt har så klart olika svar på detta.

Två poler:

Den första:
den stränga formens och logikens svala elegans –
klassicismens självreproducerande maskineri –
epikens fasta, mnemotekniska formler som en form av datakompression –

Den andra:
surrealismens tankehopp –
den fria versens formlöshet –
det konkretistiska/språkmaterialistiska uppbrytandet av språkets struktur och bejakandet av dess textur (jfr här för övrigt utvecklingen i den moderna konstmusiken, förskjutningen från harmoni till klang)

Men i själva verket är det mer komplicerat än så. Skalan är inte endimensionell. Jag ska försöka återkomma till detta, antingen här eller i någon essä i framtiden.