Ber om ursäkt för att det gått lite trögt med bloggandet här! Skälet att jag även måste skriva krönikor och annat, samt i natt förleddes till en vindränkt akvarellmålningsworkshop i Charlottenburg tillsammans med en kollega och en mycket trevlig expert på kärleksbegreppet i fransk sextonhundratalslitteratur.
Dessutom har jag varit väldigt upptagen med att konstruera anagram. Om man någonsin gör misstaget att börja med att konstruera anagram, så är det lätt hänt att man blir väldigt upptagen med och av det. Joakim Pirinen har gjort det, och jag skulle tro att han inspirerats till detta av poeten Helena Eriksson, som i sin tur inspirerats av Unica Zürn. Jag kan varmt rekommendera Helenas vackra poetiska essäbok Någon syr, är det du? om Zürn och konstnären Hans Bellmer.
I Expressen idag kan man läsa den slutgiltiga versionen av min anagramdikt ”Svenska värderingar”, som alltså består av anagram på dessa ord.
Ett anagram är alltså när man kastar om bokstäverna i ett ord eller en fras. ”svensk poesi” kan till exempel bli ”OS-penis svek” eller ”se: skev spion”. Och gör man flera kan man sätta ihop dem till en dikt:
knivepos ses;
vissen epoks
sosseknep – vi
sveps i keson:
kissposen, ve!
(Det finns naturligtvis internetsidor som kan göra anagrammen åt en, men precis som med rimlexikon missar de ofta de allra bästa möjligheterna.)
I alla fall… poängen med att använda anagram i poesi är att de, i likhet med andra formkrav (som rim och meter) skapar en yttre begränsning som för det första automatiskt skapar förtätning, för det andra tvingar in ens tankar i nya banor, med oväntade resultat. Det är väl i och för sig sällan som just anagramdikter blir odödliga mästerverk, men roliga att skriva är de!
Med vänliga hälsningar,
Malte Persson
(orent samspel)