Vad är poesi egentligen? För länge sedan var poesi och skönlitteratur samma sak. Dvs text som följde metriska regler, t ex ett versmått som hexameter. Man kallade det gärna ”sång”, och det finns skäl att tro att det ännu längre tillbaka, vid gränsen för det förhistoriska, överhuvudtaget inte fanns separata ord för poesi, musik och dans, utan att allt detta sågs som en och samma sak. Förvisso skrevs det prosa även under antiken, men den hade en mindre tydlig status. Det var poesin som var normen för det litterära, och så förblev det fram till åtminstone sjuttonhundratalet.
Sedan kom romanen. Det vill säga berättelser som inte var på vers. Det vill säga en genre som utmärkte sig genom att den inte var poesi, och inte behövde följa regler. Och som snabbt blev omåttligt populär. Romaner från sjutton- och tidigt artonhundratal – som till exempel Laurence Sternes Tristram Shandy eller Almqvists tidiga romaner – är ofta påtagligt lekfulla och förtjusta i friheten från regler. Men det dröjde länge innan det ansågs lika seriöst att skriva romaner som att skriva poesi, och ännu längre innan romanen blev den nya litterära normen.
Och i takt med det stelnade romankonsten. Dagens realistiska romankonst följer lika många konventioner som de antika verseposen, även om de sällan formuleras uttryckligen. Och vad hände med poesin och poesins status under tiden? Tja, poesin började – egentligen också från slutet av sjuttonhundratalet (titta på Thorild till exempel), men framför allt under nittonhundratalet – att bryta mot alla de gamla reglerna och bli alltmer experimentell. Och i det allmänna medvetandet, för kritikerna, för bokhandlarna, bytte den på sätt och vis plats med romanen. Om romanen en gång var det svårdefinierade och regellösa som framför allt utmärkte sig genom att inte vara poesi, så är idag poesin det svårdefinierade och regellösa som utmärker sig genom att inte vara roman.
Eller, delvis är det i alla fall så. Jag tror att många av de debatter och gräl som då och utbryter kring sådant som ”poesins marginalisering” idag beror på en kognitiv dissonans eller personlighetsklyvning hos poesin eller poeterna. Man vill identifiera sig både med den moderna regellösheten, och den antika traditionen. Man vill skriva rebellisk antidikt, men samtidigt bevara lite av poesins status som litteraturens krona. Äta kakan, ha den kvar. Vara outsider men ändå belönas med lagerkrans. Och det kanske inte går?
I ljuset av detta är det intressant att alltfler poeter idag väljer att återvända till reglerna, till vers och rim. I alla fall ibland. Men vart det kan tänkas leda – tillbaka till ursprunget eller till något nytt? – återstår att se.