Igår skrev jag om en klassiker som det tog mig flera år innan jag kom mig för att läsa p.g.a. en mycket påstridig beundrare till boken. Idag tipsar jag om en bok där anledningen till att jag var obstinat var en helt annan.
År 2007 kom Ian McEwans roman På Chesil Beach i svensk översättning. I den här bokens fall var det varken de fina recensionerna eller bekantas rekommendation som var problemet utan genren: kärleksroman. Men som det är med riktigt bra litteratur oavsett genre, så blir genren här oväsentlig. Ett ungt par är på bröllopsresa. Dom tar in på en engelsk badort. Det är tidigt 60-tal och den sexuella revolutionen har ännu inte fått genomslag. De kommer från olika miljöer och är mycket olika som personer . Ändå finns det en ömhet mellan dem, bräcklig, men ändå där och så stark att jag som läsare nästan kan ta på den fysiskt. Sen är det den där frågan, frågan som blir obesvarad och som mannen hela 40 år i efterhand grunnar över. Hur hade det blivit om han svarat? Hur hade livet då sett ut? Det är svårt att riktigt ta på vad som gör den här romanen så bra för det är så mycket. Tidsskildringen, ömheten och den förödande tafattheten mellan huvudpersonerna är oerhört realistiskt beskriven. Språket så kristallklart att jag tror att det är en av de bästa, eller till och med Den bästa skildringen jag läst om människans tillkortakommanden när det kommer till relationer, utan att den någon enda gång bli cynisk eller sentimental.