Idag pratade vi om böcker på jobbet.
Gäsp, gäsp tänker ni – det gör ni väl hela tiden där på biblioteket.
Så är inte fallet, men det är en helt annan historia.
Varje fredag före finfikat samlas ett varierande antal biblioteksanställda i det som internt kallas spetsen, en av alla vackra platser på Halmstads stadsbibliotek. Vi pratar om vad vi senast läst, vi hissar och dissar och citerar. Det är snabb och enkel fortbildning. Oftast rappt och roligt och associativt, alltid intressant.
Det kan vindla från en novell av Torgny Lindgren (om lantmätaren som äter gröten i fyrkant) till en dikt av Wallace Stevens (Rationalister i sina fyrkantiga hattar. Tänker i fyrkantiga rum) till Claes Hylingers text Mark Spitz mustasch.
De som matchar sin bok med outfit brukar få synas på bibliotekets Facebooksida, eller varför inte på Bokcirklar.se?
Idag var Vicki först ut och av hennes bekymrade min anade vi oråd (fast hon blev glad när vi hyllade bokens harmoni med blusen) Hon har flera gånger vittnat om att Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen är världens bästa bok. Nu satt hon och klämde på författarens senaste alster Begravd jätte. Mycket riktigt; förtroendekris mellan Vicki och Kazou.
-Trög och tråkig bok, ointressanta karaktärer, för mycket dimma och glömska. Men tro mig jag har verkligen försökt tycka om den. Jag ville tycka om den, men det gick inte och nu är det kö på boken och jag var tvungen att lämna tillbaka den. En touch av lättnad parad med sorg över en svalnad entusiasm.
En annan kollega, Carolina, hade fördjupat sig i att göra en jämförande läsning mellan två mycket aktuella men olikartade relationsromaner. Eller vad sägs om Martina Haags Det är något som inte stämmer och Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig. Ett smart och spännande resonemang om olika sätt att skildra en äktenskapskris och vad sveken egentligen bestod av.
En poetiskt sinnad bibliotekarie hade gjort en svensk tolkning av mycket känd poplåt: vi sket i fandangon…
A Whither Shade of Pale gastade flera. Någon tyckte det var fult, kollegan hävdade att sångbarheten var viktigt. Sedan läste han en kort Tranströmerdikt som påminde hans sommarställe med äppelträd i blom, nyss beskådat.
På något sätt kom vi sedan att prata om november. Har vi den månaden bakom oss eller framför oss? Då kom vi att tänka på denna dikt som vi fick googla fram för ingen mindes mer än slutet!
No sun – no moon!
No morn – no noon –
No dawn – no dusk – no proper time of day.
No warmth, no cheerfulness, no healthful ease,
No comfortable feel in any member –
No shade, no shine, no butterflies, no bees,
No fruits, no flowers, no leaves, no birds! –
November!
Av Thomas Hood.
Och sedan fast tiden egentligen var ute och vissa fick kaffekopp i blick så kom jag igång med att läsa högt ur Jamaica Kincaids bok Se Nu Då.
Jag försummar inget tillfälle att tala om den boken, en otroligt välskriven liksom rasande fors till roman. Det bästa jag läst på mycket länge, det handlar om Mr och Mrs Sweet.
Mr Sweet är pianist och kompositör, han har glidit fram i livet med lätthet, på den räkmacka han föddes. Han förstår precis allting ”själva mänsklighetens gåtor” och ”Wittgenstein och Einstein och alla andra namn som slutar på stein.” Han är öppet föraktfull mot Mrs Sweet; hennes löjliga sätt att förtjusas över regnbågen, hennes matlagning och hennes hudfärg. Han hatade bananbåten hon kommit med eller om det nu var något “annat förstockat transportmedel, allt hos henne var förstockat, till och med den farkost med vilken hon anlände.”
En prima kulturman- eller hur?
Jag tror att jag återkommer om Mr Sweet, andra kulturmän i litteraturen. Eller så struntar jag i dem och återkommer i stället om Jamaica Kincaid!
Vi får se, en gästbloggvecka återstår!
