När jag började skriva det här inlägget var det lördag. Solen sken och kaffet var nybryggt. Barnet sov i vagnen under parasollen och fåglarna kvittrade. Låter inte så dumt, eller hur?
Det var det inte heller. Det vara bara det att istället för att sitta med en av de många böcker som bygger boktorn invid läsfåtöljen låg elevuppsatser i högar vid min kaffekopp. Och det är faktiskt helt ok. Visst det är inte som den där romanen av Duras som jag köpte i höstas och fortfarande inte hunnit öppna. Det kan väl inte heller riktigt mäta sig med essäerna av Woolf, som jag trots allt hunnit läsa ett par stycken av sedan december. Men det är faktiskt helt ok.
Som lärare är maj den mest hektiska månaden under läsåret. Det är nu nationella prov, kursprov och betygsättning hopar sig. Man läser och läser och läser. Känslorna är blandade: ”Åh, men varför … det här som vi pratat om så många gånger!” eller ”Åh, äntligen … där satt den!” Betygssättningen känns inte så rättvis alltid. En elev kan ha skrivit en text med fantastiskt innehåll men får inte riktigt rätt på språket, då kan det inte bli högsta betyg. En annan elev skriver perfekta meningar, har en exemplarisk disposition, men de logiska glappen i resonemanget är för många och för stora och källhänvisningen ofullständig.
När jag läser som lärare gäller det att analysera elevtexten och se vad eleven kan hantera och vad eleven har svårt för och därefter hjälpa på bästa sätt. Det kan vara en förklaring som ska till, eleven kanske behöver en ny skrivstrategi, ibland hjälper det att låta eleven titta på olika exempel som illustrerar problemet, vissa elever blir hjälpta av att läsa andra elevtexter och där själva lägga märke till rätt och fel i språket. Det kan handla om allt från styckeindelning till att skilja mellan de och dem. Det här läsåret har vi lagt mycket fokus på struktur i olika genrer, textens inledning och avslutning och balansen i huvudtexten. När man förstått textens uppbyggnad är det så mycket lättare att förmedla sin tanke på ett effektivt sätt och låta den röda tråden löpa genom texten. Dessutom ser man sin text tydligare och när man kan läsa sin egen text kan man också upptäcka dess fel och brister och rätta till dem.
När jag skriver det här är det söndag. Himlen är blygrå och temperaturen har sjunkit minst tio grader. Barnet sover efter en feberdag och en allt för sen middag väntar på att värmas i mikrovågsugnen. Med det är faktiskt helt ok. Samtliga uppsatser är rättade. Några måste ses över igen, men i stort är mitt jobb med bedömningen klart. Och jag är glad och stolt. För det blir man som lärare när man läser en text av en elev som under hela terminen kämpat med att få rätt på styckemarkeringarna och plötsligt har en helt perfekt struktur i sin uppsats. Eller när man läser den ena meningen efter den andra där satsadverbialen äntligen placeras alldeles rätt oavsett huvudsats eller bisats. Extra lycklig blir man när man når slutet av en text och inser att man glömt att kommentera texten eftersom man ryckts med av språket och blivit uppslukad av elevens diskussion. Då gör det inget att man måste läsa om!
Visst är lärarjobbet tungt många gånger, men att få följa elevernas utveckling, känna att man med sin läsning, analys, respons och undervisning faktiskt kan bidra till någons språkutveckling – det är stort! För med ett välfungerande språk ökar ens möjlighet att värna sin rätt i samhället och med ett väl utvecklat språk ökar ens möjlighet att formulera önskningar och finna lyckan.