Häromdagen hände det där som då och då händer när man har ett förlag. Ett färdigt manus trillade in mailkorgen!
Känslan när ett manus som skickats fram och tillbaka mellan mig och författaren äntligen blir färdigt är en blandning av glädje, förväntan och nervositet. Men först och främst lättnad. Lättnad över att författaren äntligen är beredd att släppa iväg sitt manus, klassa sitt skrivande som avslutat för den här gången och är redo att låta läsarna ta vid. Dessutom glädje över att texten verkligen ska bli en bok. Inte vilken bok som helst utan en helt fantastisk bok om min hemstad, Malmö!
Att läsa som förläggare innebär för mig läsning i tre faser. Först kommer texten till förlaget. Den här läsningen är öppen och nyfiken: Vad är detta? Kan det passa förlaget? Men också kritisk: Håller det? Var finns storyn? Engagerar temat? Är motivet intressant nog? Här vill jag tillägga att även ett litet förlag som mitt tackar nej till många manus som håller en hög nivå. Det är inte bara textkvalitet som styr. Förlagets profil, förläggarens personliga preferens, tid och aktualitet, marknadsfaktorer o.s.v. är också avgörande.
När en text väl passerat det här nålsögat börjar en annan typ av läsning. Nu är det ett manus man läser. Här börjar textarbetet. Håller texten ihop? Är stilen enhetlig? Finns här logiska missar? I vissa manus finns juridiska aspekter att diskutera. I de flesta manus klamrar sig en hel del ”darlings” fast. Manuset skickas fram och tillbaka. Ibland är författaren helt med på noterna om redigeringar. Ibland behövs en längre diskussion för att komma fram till något båda kan enas om. Ytterst är det författarens text, men som förläggare skulle jag aldrig ge ut något jag inte står bakom till hundra procent. Skulle den färdiga boken stöta på motstånd är man två som tar smällen. Om (när!) den rosas kan man vara med och glädjas – delad glädje är dubbel glädje.
Den tredje fasen i läsningen är den då manuset äntligen fått sin fysiska form mellan två pärmar. Den läsningen är den värsta. Här finns de två strategier beroende på person, humör och mod: Antingen läser man med förstoringsglas och söker med ljus och lykta efter sådant som kan förbättras till en eventuell andra tryckning. Eller så stoppar man huvudet i sanden, tittar på omslaget, läser baksidestexten och bläddrar snabbt igenom boken och hoppas att om man själv eller korrekturläsaren eventuellt missat något kommer även andra att göra det.
Nu väntar mig ännu en läsning i fas två. Jag tror och hoppas att det är den sista så att jag snart kan börja med sättning, för att därefter låta korrekturläsaren ta över och slutligen skick till tryckeri. Sen är det bara att vänta.
Kanske låter det här instrumentellt, det är det inte! Att vara med från början och läsa texten, som blir manus som blir en bok är en enorm läsupplevelse och en kreativ process. Texten blir aldrig redaktörens så som den är författarens. Författaren känner texten inifrån, vet var den började, vilka delar som kom först, hur den utvecklats, vad som tagits bort men dröjer sig kvar, vad karaktärerna säger och gör när läsaren inte är med o.s.v. Men för att som redaktör kunna säga saker som ”det här tror jag inte på”, ”så här skulle den här karaktären aldrig säga” eller ”här måste tempot höjas och meningarna kortas för att förstärka känslan” – måste man känna texten väl. Man måste förstå texten som läsare, utifrån – lära känna karaktärerna, handlingen, miljön och temat på djupet. Redaktören måste se författarens språkliga stil och inte kräva redigeringar för att ändra den, bara för att hitta rätt i den. Hjälpa till att hitta rätt ton utifrån författarens språk. En redaktör måste sätta sig in i och förstå författarens ambition med texten och göra sitt yttersta för att ta texten dit.
Åter till nuet. Det var de där andra känslorna jag nämnde: förväntan och nervositet. Känslorna som dyker upp när ett färdigt manus slutligen skickas in med kommentaren ”Klar!”. Förväntan inför den egna läsningen, inför att få se manuset som riktig bok och sist men inte minst inför alla framtida läsupplevelser som boken kommer att ge. Nervositeten: Kommer boken att drabba läsaren på samma sätt som den drabbat mig? Kommer den att visa på en värd utanför deras vardag? En värld de känner igen som sin? Jag vill ju så gärna att boken ska nå fram, leda till läsupplevelser som dröjer kvar. Det är ju trots allt därför jag gör det här!