På tåget från Bhopal såg jag att ett mail hade trillat in från Celanders förlag. Det var inte första gången jag fick ett brev från något förlag – med känslan av förväntan, att vara på vippen att konstatera ett misslyckande alternativt att ha fått osannolikt goda nyheter. När förlag returnerade hela manusbunten med refuseringsbreven hördes en duns vid dörren när de damp in. Ett enkelt kuvert var ett gott tecken – ett brev utan ett tillbakaskicket manus. Men ett email som varken är tunt eller tjockt kan vara vad som helst – det är ju omöjligt att säga vad de ska innehålla. Tåget dundrade fram, genom Madhya Pradesh och passerade gränsen till Uttar Pradesh. Som vanligt öppnade jag inte mailet direkt, väntade in i natten, där jag låg intill väskan i sovklassen, bar alla kläder jag tagit med mig. Den nordindiska vinternatten biter. Lite inpå det nya dygnet öppnade jag mailet. Det var sex ord långt : Jag vill ge ut din bok. Jag hade hela tiden trott att boken skulle bli utgiven på ett eller annat vis – tyckte att den var tillräckligt märklig, men hade den senaste tiden börjat tvivla.
Kommande förmiddag var jag framme i Gorakhpur. Var lugn och euforisk. Utanför stationen trängdes bussar med destination Nepal. Jag åt linser på ett litet ställe mittemot. Sen träffade jag en vän. Det var julafton. Vi tog en minibuss till hans föräldrar i Deoria. Huset hade kala väggar, med inmurade hyllor. Under dagen letade vi upp stadens enda bar, och vågade oss in efter att min vän försäkrat sig om att ingen från hans närmaste eller förlängda familj var inom synhåll – om någon onkel skulle se oss vore det inte alls bra, öl ses som ganska depraverat bland många i Indien.
Det är fortfarande mörkt ute, och utanför drömmen hör jag snabba, ljudliga andetag, som om de kom från rummet jag befinner mig i. Och det gör det. Någon sitter på golvet och jag låtsas sova. Jag är klarvaken. Klockan är inte sex på morgonen, och i mörkret har någon tagit sig in i rummet jag sover i och skrubbar golvet. När det är färdigt fortsätter hon på dörren. Jag vänder mig, slumrar vidare, tills jag hör klara röster, mumlande, men ordentligt ljudliga, i rummet bredvid, en mansröst och en kvinnoröst, mansrösten talar, högt, rabblande, som om han pratade med någon intill honom som bara han kan se, medan kvinnorösten sjunger, melodier, jag kan känna igen en melodi som brukar höras från tempel, men hon avviker från den, hänger sig kvar i vissa toner. Det är Viveks föräldrar som läser böner. Och de slutar inte, läser i säkert en timme. En stund ställer sig pappan i rummet jag låtsas sova i, reciterar något med klar röst.
En timme senare kommer mamman in med te, sätter sig på sängkanten. Vi låtsas ingenting om bönerna som ljudit, sjudit i huset bara en stund tidigare. Det är som en hemlighet mellan oss.