Tiden går så fort. Jag läser mitt första inlägg och inser att jag förmodligen inte kommer att hinna skriva om allt som jag har lovat att jag ska skriva om. Det har delvis att göra med att jag är en perfektionist när jag skriver. Jag kan älta en kort text i timmar. Och när jag tror att jag ältat klart ältar jag lite till. Varje formulering kan slipas. Varje tanke kan förtydligas.
Om jag ska vara ärlig är jag livrädd för att råka begå språkliga misstag. Förmodligen beror det på att svenska inte är mitt modersmål. Om jag slarvar med språket kan det uppfattas som om jag inte är tillräckligt bra på svenska. Det är en risk jag inte vågar ta. Trots att jag har lyckats bli författare på detta vackra språk känns det ändå som om min position som skrivande människa är villkorad. Jag vet inte varför jag känner så. Det har gått mer än tjugo år sedan jag lärde mig svenska. När ska tryggheten infinna sig?
Den bosnisk-amerikanske författaren Aleksandar Hemon sa i en intervju i Babel för ett par år sedan att den stora fördelen med att skriva på ett språk som inte är hans modersmål är att han inte har samma respekt för språket. Han gör lite som han vill med engelskan och de som inte gillar det får helt enkelt acceptera att det är så han skriver. Jag önskar att jag hade samma självförtroende. Visserligen känner jag att mitt förhållningssätt till det svenska språket är mer elastiskt än vad jag ser hos infödda författare, men jag är ändå mån om att mitt språk ska vara korrekt. Jag vågar inte ta ut svängarna så mycket som jag skulle vilja.
Den rädslan blev tydlig för mig när jag jobbade med redaktören för min bok, Malin. Jag minns särskilt en formulering som jag var förtjust i, men som var språkligt felaktig. I ett av de första kapitlen fanns denna passage: “Mamma och pappa satte sig bredvid mig i soffan. Jag hade aldrig åkt tåg innan.” Malin föreslog att jag skulle byta ut “innan” mot “förut”. Jag förstod varför “innan” var språkligt fel, men jag tyckte att “förut” bröt av mot den stackatokänsla som jag ville åstadkomma i språkrytmen. Efter ett antal diskussioner valde jag till slut att följa Malins rekommendation. Jag ville inte att någon skulle tro att jag inte kan svenska tillräckligt bra.
Att arbeta med redaktören har annars varit ovärdeligt för min utveckling som författare. Det kändes som ett enormt privilegium att det fanns en kunnig människa som la ner så mycket tid på att min text skulle bli så bra som den kunde bli. Tack vare samarbetet med Malin blev jag medveten om alla mina val. Ingen formulering var slentrianmässig. Jag nådde faktiskt en punkt då jag kände att texten inte gick att älta mer. Den kändes perfekt. Och vem vet, nästa gång vågar jag kanske vara lite mindre språkligt korrekt.