Äntligen sitter jag på tåget! Huvaligen äro icke huvet fött och upperna ned? Det här går ju som smort! Både tågbiljetten och cappuccinopappmuggen fick jag med mig. Kors i taket. Vi rullar ut från Stockholms Central. Det silvrar sig som kvicksilver i grågråa Riddarfjärden.
Det är Julafton och förmiddag och jag är trött. Varje år är det likadant. Alldeles för mycket i både december och maj. Det är förstås mitt eget fel. Jag säger inget annat. Och jag klagar inte.
Men hur svårt kan det vara att få tid och ro? För att tillåta sig själv att rakt upp och ned… sitta. En längre stund. För att bara läsa en bok. Vilket förstås inte är så bara. Det ska visst till en längre tågresa. För att det ska funka. Men varför gör det inte det hemma i lägenheten? Kanske för att jag alltför sällan är hemma några längre stunder? I varje fall inte i vaket tillstånd.
Känns det igen? Skulle du också hellre vilja leva mer i böckernas värld? Och mindre intensivt IRL? Ja, tack. Varför gör vi inte det?
Livet leker, men det är ju en ganska tröttsam lek, eller hur? En människa blir utbränd av att ständigt fatta fel beslut.
Eller hur det var Anne-Marie Berglund uttryckte det? Somliga av oss vet vad vi talar om. “Dam med dåligt rykte på sin vanliga runda” (Alba, Stockholm 1991) gör det definitivt. Men den boken handlar INTE om vad många skabröst nog har fått för sig. Utan om döden. Därav boktiteln. Tänk hädanefter istället på döden.
Så infinner sig Julefriden. På räls (och som på räls). Andas ut, andas in, tio djupa, sträck på ryggen, sträck ut benen, var är min näsduk och alla tandpetarna i plast med borst på?
Jag är omgiven av en flyktingfamilj från Mellanöstern. Det är vad Julen handlar om. Alla som inte får komma in i värmen. TIll de dignande borden. Av överflöd. Eller livets nödtorft. Alla de som i bästa fall får hålla till i ett stall. Bland kreatur. Och där föda barn. Ni vet redan fortsättningen.
Nu vid dags dato är vi framme vid Den Heliga Svenska Julhandeln. Som slog rekord i år igen: 70 miljarder. De vill säga ofattbara 70 000 miljoner kronor. Det är fasansfullt!
Alltmedan flyktingfamiljer från Mellanöstern med flera krigshärdar stoppas vid gränser. Så att de inte ens ska få möjlighet att ansöka om asyl. Man kan bli galen för mindre. Det gör ont i Den Mänskliga Kroppen. För så är vi ju – fastän många – en enda kropp. Och vi borde därför alla få del av samma bröd. Amen.
Det jag läser på tåget har med sakernas tillstånd att göra. Och med Läsecirkeln Våldsbejakande extremism, IS och ickevåld. Den startade i höstas i Fittja bibliotek där jag jobbar. Men initiativet var inte mitt. Det kom från tre unga Fittjakillar. Sedan har fler anslutit sig i alla möjliga åldrar mellan 20 och 75.
Det är bra med åldersblandning. Då blir utbytet och lärandet oftast större, bättre, intressantare. När olika erfarenheter och perspektiv möts, stöts och blöts.
Nu har vi i läsecirkeln kommit fram till ickevåldet. Det vill säga raka motsatsen till IS. Nästa år ska vi ha två (eller kanske tre?) ickevåldsträningar i Fittja. Förhoppningsvis i samarbete med Mångkulturellt Centrum i Fittja.
Som förberedelse läser jag nu FROM DICTATORSHIP TO DEMOCRACY av Gene Sharp (Serpent’s Tail, London 2012). En bok som likt en ickevåldsträning är lika handfast konkret. Så här gör man. Steg för steg. Från diktatur till demokrati. Ha tålamod. Men framförallt strategiskt tänkande och planering. Och hänge dig helhjärtat åt politiskt trots (political defiance).
Jag kan inte tänka mig en mer passande Julbok för 2015. Efter den här plågsamt dystopiska hösten.
Nu vill jag istället ha en utopisk vår 2016. Med huvudet bland molnen och båda fötterna stadigt i myllan. Steg för steg. Åt mer rimliga håll. Men till den utopiska slutstationen lär vi knappast komma fram. Och det är nog tur det.
Jag har blivit inbjuden att gästblogga här under två veckor. Det vill säga att jag borde ha börjat i måndags. Nu är det redan fredag och Juldag. Tidssnälltåget rusar fram med expressfart. Innan man vet ordet av så går det som det går.
Vem jag är?
Kortversionen följer. Till vardags jobbar jag som vuxenbibliotekarie för Bibliotek Botkyrka. Mestadels i Fittja. Men även då och då i Hallunda och Alby. Finfina bibblor alla tre. Förutom folkbibliotekarie är jag utbildad folkhögskolelärare, och inbiten folkrörelseräv med fem intressanta styrelseuppdrag, till exempel i Stockholms konstråd.
God Fortsättning, Gott Folk!