När jag skrev på twitter att jag skulle gästblogga här, fick jag ett blixtsnabbt tips från en beläst vän om en text på Litteraturbanken som jag gärna vill tipsa vidare om: Horace Engdahls inledande text till Gustaf Philip Creutz Dikter och brev (pdf). Värd att läsa också för den som inte tänkt läsa Creutz. (Låter det orättvist? Slappt? Läs alltihop.)
Det Horace Engdahl gör som är så bra, är att förklara den ganska obegripliga och bortglömda genren Pastoral genom att jämföra den med Vilda Västern-genren! (Själva jämförelsen börjar på sidan xi)
För ett par helger sedan tittade vi här hemma på Disneys Fantasia från 1940 (tvååringen var förhäxad, och somnade sedan i soffan. Fyraåringen var ömsom helt inne i filmen (särskilt avsnittet med dinosaurierna), och tyckte ömsom att det var ”jättetråkigt”). Jag hade inte sett den innan, tyckte den var fantastisk. Där finns ett avsnitt med Beethovens Pastoralsymfoni, där enhörningar, satyrer, pegaser, putti och kentaurer har det gött i ett pastellfärgat grekiskt landskap. Sen gör de vin, super sig fulla och dansar, och därefter gör Zeus entré bland molnen med åskviggar.
Rätt så vilda västern ändå, om man ser det så …
Här ett citat från Horace Engdahls text:
I den milda vårluften – för det är alltid vår precis som det alltid råder högsommarhetta i Vilda Västern – svävar klangen av pipor och flöjter, just som man mot aftonen, när lägerelden tänts eller pojkarna dragit sig ut på verandan, kan höra munspelet i Vilda Västern. På båda ställena upplever vi att »allt stämmer«, fast vi innerst inne vet att det aldrig har funnits en sådan plats. Herdarna och herdinnorna står i samma relation till sina motsvarigheter i verkligheten som Hollywoods cowboys till sina. De har i båda fallen den officiella uppgiften att vakta djur, men litteraturherdens verkliga funktion är att älska liksom västernhjältens är att återställa skillnaden mellan rätt och fel. (s. xii)
Trevlig läsning!