Profilfoto
2015-10-04

Äntligen nere IMG_1724i arbetslokalen igen! Jag har lyckan att få hyra del av en ateljé i Vinterviken. Cykelturen hit tar en halvtimma, först över Västerbron och sedan längs sjön Trekanten, och den bidrar till att huvudet rensas från lite av det slagg som inte får finnas i vägen när man jobbar med översättning och text. Hösten har (äntligen!) kommit till den alltid lite kylslagna sänkan. Namnet Vinterviken syftar dock inte på att det är kallare här (fast det är det!), utan på att viken som historiskt sträckte sig längre in mot Liljeholmen utgjorde en vinterväg från Mälaröarna till Hornstull när isen lagt sig. Här nere bland skjul och gamla fabriksbyggnader i det som en gång var Alfred Nobels fabriker huserar nu konstnärer, skulptörer, formgivare, landskapsarkitekter och annat löst folk. Och utanför ateljédörren blommar ännu höstrosorna i söderläge, mot den varma, röda väggen. Men de börjar se trötta ut, och snart är det nog dags ändå.

Denna söndag är arbetssöndag och jag försöker kombinera översättande med textredigering. Som en final på min intensiva Ungernhöst avslutar jag nu den roman som jag påbörjade innan mässan, samtidigt som jag skriver en artikel för SSU-tidningen Tvärdrag om Ungern som skräckexempel. Ett skräckexempel på hur nationalism, rasism och myter om etnisk homogenitet kan bli en politisk maktbas, vilket enligt min åsikt är det som skett under Viktor Orbáns styre.

Naturligtvis är det idag dubbelt för mig att skriva om det land som upptagit ganska mycket tid i mitt vuxna liv. Å ena sidan vet jag ju precis hur fantastiskt landet kan vara, och hur det var när jag började åka dit i mitten av 1990-talet. Men å andra sidan kan jag inte blunda för den fruktansvärda politiska utveckling som skett de senaste tio åren i landet. Som förgiftar samtalsklimatet. Samtidigt, samtidigt, samtidigt kan jag ju bara inte se Ungern som förlorat och en ondskans axelmakt.

I svenska medier, och bland många jag träffar, finns dock en seglivad föreställning om kollektiv skuld. Att ungrare, eller allt som oftast östeuropéer i stort, anses mindre benägna att tänka demokratiskt, samt har en större fallenhet för brun-svarta idéer. Orbáns taggtrådsstaket är enligt denna bild bara en naturlig utveckling av detta predikament. Senast gav Elisabeth Åsbrink röst åt sådana tankar i en brett upplagd artikel om “hatets Ungern” i DN (24/9). Jag tycker att ett citat är särskilt talande. Det beskriver tiden efter systemskiftet 1989-90 i Åsbrinks tolkning: “Hopp finns, världen öppnar sig. Men samtidigt – efter decennier av förbud mot religion, censur, politiska fångar, isolering från Västeuropa – exploderar Ungern i religiösa sekter, drivor av pornografi och ett hat mot judar och romer som plötsligt kan uttryckas offentligt igen.” Ungrarna fick chansen, men tog den inte. Istället vältrade de sig i religiös fanatism, snusk och rasism. Var det verkligen så? Det var möjligtvis en del av verkligheten på 1990-talet, men som jag upplevde det inte alls den dominerande samhällstendensen. Tvärtom.

Artikeln publicerades under den bokmässa där svenska författare och översättare protesterade och manifesterade mot Ungern, vilket i förlängningen ledde till att även deras liberalt sinnade ungerska författarkollegor hamnade i vägen för protesterna. En mässa där det i förväg förutsattes att det statliga Balassi-institutet skulle styra debatten. Mer balanserade tongångar hördes i sammanfattningarna av mässan. Ja, vi fick en bred debatt, ja, vi fick träffa nya, spännande författare, och nej, någon statlig propaganda tog inte överhanden. Det var inte svartvitt. På samma sätt som situationen i Ungern inte är svartvit. Men läget är desperat. Och istället för kollektiva fördömanden är det som behövs att stötta de demokratiska krafterna. Att stötta författarna och översättarna som kämpar på. Stötta alla dem som inte fallit för den massiva politiska propagandans tryck. Samt att ge dem som gjort det motbilder och alternativ till den rådande tolkningsmodellen.

I det reflexmässiga fördömandet av länder som Ungern, finns också den bekväma risken att glömma bort hur Sverige tycks gå mot samma håll som så många andra europeiska länder. Mot en polarisering av klasser, mot nya samhälleliga gränsdragningar där tankar om etnicitet får en oproportionerligt stor roll och där nationen som kulturellt, ja snarast mytiskt begrepp, snarare än ett socialt kontrakt mellan dess medborgare börjar diskuteras på allvar. Så visst, vi ska betrakta Ungern som ett varnade exempel på hur illa det kan gå när nationalismen får grogrund. Att det kan gå mycket snabbt. Att den politiska apatin är livsfarlig. Men att allt detta kräver motvärn i form av solidaritet och stöd till de demokratiska krafterna.

Men nu får det banne mig vara slut med Ungern för ett tag! I oktober drar jag igång en omfattande översättning från engelska – en välbehövlig paus från Centraleuropa. Efter det följer Stockholms Litteraturmässa som jag har glädjen att få vara med att arrangera. Vi kan utlova en litteraturfest för alla Stockholmare (och alla andra tillresta!), med fri entré, spännande samtal och massor av böcker förstås. Välkomna till Kulturhuset Stadsteatern 15-16 april 2016!

Detta är min sista bloggpost. Jag är hedrad över att få ha deltagit som gästbloggare på bokcirklar.se och hoppas att jag producerat något litet läsbart. Roligt har det i vilket fall varit. A viszontlátásra, som de säger. På återseende.