Så var den igång. Bokmässan i Göteborg är över oss. Gårdagen bjöd på demonstrationer, protester och manifestationer. Det var länge sedan bokmässan var så politisk som i år, allt tack vare det lilla Centraleuropeiska landet med det konstiga språket och den värdelösa politiken. Innan mässan hade jag lovat mig själv att inte tala politik. Det gör jag gärna i andra sammanhang, men just i år, när två av de författare jag översatt, den fantastiska Krisztina Tóth (aktuell med mosaikromanen Pixel på Tranan) samt Dénes Krusovszky (aktuell med diktsamlingen Att gå sönder är så på Rámus) finns i Göteborg, hade jag helst talat litteratur.

Det har naturligtvis visat sig omöjligt. Till och med jag, översättaren, en bakgrundsfigur, blir intervjuad i riksmedia och självklart kommer de politiska frågorna. För författarna är det likadant. Vi har väl ytterst regeringen i Budapest att tacka för detta, deras katastrofala politik når tyvärr ända in i bilden av den bästa ungerska litteraturen som skrivs idag. Men också – skulle jag vilja påstå – för att vi tillåter den att göra det. Jag skulle helst låta dessa författares verk tala för sig själva. För talar, det gör de. Om orättvisor, om klass, om rasism, om kön. Men på litteraturens sätt, lite mer lågmält, lite mer eftertänksamt.

Igår kväll spelade Budapest Bár i Göteborg (jag vet inte vem som betalat deras biljetter, men det kändes inte som om de var kidnappade eller bestuckna av politruker), ett helt unikt ungerskt band som får, åtminstone mig, att känna hopp. Basen är en klassisk romsk orkester, den typ som syns på restauranger och kallas zigenarband. Musiken de spelar är inte traditionell romsk musik, utan en genre som uppstod på caféer och krogar runt förra sekelskiftet och där folkmusik blandades med samtida schlager och en del romska element. Béla Bartók, den stränge tonsättaren som också samlade folkvisor runt om i Centraleuropa, avskydde denna förljugna musik. Och visst finns det något djupt problematiskt med genren: minoriteten som underhållare på majoritetens villkor. Fortfarande kan den som går på turistkrogarna i Budapest stöta på den här typen av orkestrar. Med åren har genren blivit urvattnad och slentrianmässig, men har visat sig slitstark, kanske för att den trots allt bygger på en enorm dos sentimentalitet

Budapest Bár bildades av Róbert Farkas – som är klassiskt skolad violinist – och hans bröder 2007 för att gjuta liv i genren, eller som han beskriver bandet själv, “a first-class ensemble that would exemplify Central European urban Gypsy music at its best, rather than what had become its commonplace kitschy-nostalgia worst.” Nu bjuder bandet in en massa ungerska välkända musiker och sångare, framför allt från indievärlden, och andra står på kö för att få vara med. I en svindlande blandning tolkningar av gamla schlagers från tjugotalet och framåt gör de utsålda konserter. Igår hade man med sig Krisztián Szűcs (på bilden tillsammans med Róbert Farkas och Károly Ökrös) och Jutka Németh, den förre frontman i Ungerns första indieband Heaven Street Seven på 90-talet, den senare sångare bland annat i en av Ungerns electronicapionjärer, Anima Sound System. Sentimentalitet och nostalgi blandas nu med humor och ett nyväckt intresse för gamla örhängen, från klezmer till Nancy Sinatra.

Denna blandning blir förstås magisk. Och där jag sitter i den (tyvärr) halvfulla lokalen på Bio Roy i Göteborg kan jag inte låta bli att tycka om det där lilla jobbiga landet också. Naturligtvis kan jag läsa vad som sker på scen ur en massa perspektiv, kring kulturell appropriering och maktstrukturer, och det gör jag också, eller jag bär det i alla fall det med mig. Men jag tar det också för vad det är: musiker från olika världar som möts och spelar, ömsesidigt och respektfullt, med humor och värme, och som gör att det blir bra, riktigt bra. För det här är också modern Centraleuropeisk smältdegelskultur i så många lager att det till slut blir svårt att räkna dem.

Men nu är det fredag. Dags att jobba.