Efter två dagars lite fokuslös återhämtning efter bokmässan – som blev just den katarsis jag förutspådde – är det nu åter till vardagen. Under den korta retreat som jag tillät mig försjönk jag då och då i den trave diktsamlingar som jag min vana trogen under den sista timman före hemfärd från Göteborg rafsade ihop hos Ellerströms, Rámus med fler.
En som hittills i år fastnat särskilt är Maria Küchens Rosariet, det marina, en slags marinekologisk metafysisk dikt som känns helt gränslös och talar med en övertygande, helt egen polyfon röst. Parallellt med skapelseberättelsen i texten pågår en konkret diskussion om den ekologiska katastrof som på grund av överfiske och -konsumtion pågår i våra hav, samt en oerhört intressant maktdiskussion. Liksom en rad sinnesutvidgande bilder. Küchen gjorde en mycket fin läsning i Rum för poesi under mässan. Vad sägs om dessa rader:
“sanning är att slita sig, fångstlinan fast i kroken i mungipan
fångstbåten nerdragen under ytan, korrelaten, dränkta”
Sanning är att slita sig. Onekligen. En annan poet fångade mig också i Rum för poesi, kanske för att hon läste strax före “min” poet Dénes Krusovszky; Pernilla Berglund. Och kanske för att jag – trots det fysiska avståndet mellan de lyriska landskapen i östra Ungern och Norrland – kunde känna igen en ton, ett anslag som framstår nästan som en korrespondens mellan de båda poeterna. Det är något med språket, ansatserna, andningen; de till synes statiska objekten och situationerna texten beskriver, och så öppningarna mot en större, ofta skräckblandad insikt bakom de varsamt utmejslade raderna, med i bästa stunder universell giltighet. Såhär kan det låta i Berglunds senaste diktsamling Fälla;
“Att uppfatta det som inte syns i rummet. Hur möblerna är utplacerade
har inget med saken att göra men jag sitter alltid mittemot, på andra
sidan bordet. Ibland går det genom väggar, mellan husen, över gårdsplaner.Vi sätter alltid oss själva före den andre. Vi gör det av ren överlevnadsinstinkt.”
Även om det är så, om Berglund har rätt i den dystra iakttagelsen, kan jag inte låta bli att återigen bli berörd av ett stycke i det manus jag just nu översätter, romanen Gryningsfeber av ungraren Péter Gárdos. Alldeles i början av romanen fraktas judar som överlevt Bergen-Belsen från Lübeck till Stockholm för att sedan få läkarvård på olika sjukhusförläggningar runt om i Sverige, men båten lägger oväntat till i Malmö.
De lade till längst ut på piren. Två matroser tog sig ner på land och gav sig av springande längs vågbrytaren mot hamnen. I händerna hade de tomma korgar med handtag, sådana som min Pappa mindes att tvätterskorna hade släpat smutstvätten i upp på vinden.
Piren var avstängd med en bom, bakom den stod en grupp kvinnor på cyklar och väntade. Det kan ha varit femtio stycken. De stod tysta och stilla.
Bland kvinnorna var det flera som hade svart sjalett på huvudet, de höll tag i styrena på sina cyklar. Som korpar hopkrupna på en trädgren.
De två matroserna nådde fram till bommen. Pappa såg att små paket och korgar dinglade från cykelstyrena. Kaptenen lade sin arm om Pappas axlar.
– En hängiven rabbi tog initiativet. Han satte in en annons i en av morgontidningarna. Där skrev han att ni kommer med den här båten. Och han lyckades övertala oss om att lägga till. På några korta sekunder fyllde kvinnorna de stora korgarna med sina paket. En av dem, som stod längre bak, släppte styret med båda händerna och cykeln välte. Ombord på båten hörde Pappa det metalliska skramlet när cykeln slog i gatstenarna, vilket med tanke på avståndet borde ha varit en omöjlighet. Ändå nämnde han ofta scenen och utelämnade aldrig skramlet.
När de samlat ihop allt tog sig matroserna tillbaka till båten på samma sätt, springande. I Pappas medvetande fixerades denna bild: den obegripligt tomma piren, matroserna med korgarna och bakom dem, som en fond, den märkliga hären av kvinnor på cykel, helt orörliga.
I de små paketen fanns sötsaker, som de okända svenska kvinnorna bakat med anledning av pariornas ankomst till Sverige. Pappa vispade runt den möra, mjuka degen i sin tandlösa mun. Han kände smaken av vanilj och hallon.
– Sverige hälsar er. Kaptenen brummade i förbifarten något i den stilen, innan plikten kallade då båten lade ut från land.
Pappa mumsade på bakverket. På himlen drog ett flygplan med dubbla vingar förbi bland molnen, det gjorde två ärevarv ovanför dem. Pappa började långsamt känna att han levde.”
Så kan också ett flyktingmottagande se ut. Småkakor från Malmö.