Mässan går in på upploppet. Jag har besökt den i ganska många år i följd, förr som medarbetare på Svenska institutet som jag i år är tjänstledig från. Det var det vanliga: hänga i monter, släntra på seminarier, träffa folk, dricka mingelvin i plastglas, bli förkyld. Nu när jag är frilans och Ungern är i fokus, är livet lite mer hektiskt: jag räknar ihop att jag haft tolv olika framträdanden (som moderator, uppläsare och paneldeltagande) i år, främst med ”mina” författare Dénes Krusovszky och Krisztina Tóth, båda aktuella med böcker på svenska. Därutöver massor av möten (spontana och planerade) och några intervjuer till och med. Ungerntemat, och intresset för den främlingsfientliga politiken, har gjort att även vi översättare fått lite medial uppmärksamhet: man får ta det goda med det onda. Det finns alltid en liten chans att prata litteratur också. En programpunkt återstår under söndagen. Sedan får det vara slut med Ungern på ett tag. Jag har drabbats av svår Ungern-fatigue. Fast sedan var det ju den där romanen att översätta färdigt innan deadline i oktober…

Några korta glimtar från mässan bara innan jag stänger detta kapitel: Rum för poesi är mässans lugnt pulserande hjärta, en varm, mörk kammare där vi smyger in för att lyssna, eller bara vila öronen ett tag med lågmälda ord som botemedel mot det vansinnesframkallande mässbruset därute. Att få läsa ungerska dikter som jag översatt här var snudd på beroendeframkallande. Endre Kukorelly, Dénes Krusovszky och Krisztina Tóth blev alla varmt mottagna. Och liksom när skådespelaren läser upp dramatik, som jag skrev om i ett tidigare inlägg, är poesiuppläsningen det yttersta testet för huruvida en översättning verkligen fungerar. Det kan se ok ut på papper, men går det att läsa högt, inför publik?

Den trevliga mannen på bilden här intill heter Ádám Nádasdy och är professor i engelska, språkvetare, översättare och poet. Han har stort anseende i Ungern, och med sin klanderfria oxfordengelska sätter han skräck i sina kollegor. Flera ungerska författare uttryckte sin fasa över att dela scen med honom, just på grund av hans fullständigt mästerliga hantering av engelskan. (Ungrare har ofta en säregen accent på engelska, liksom vi svenskar brukar ha vår.) Jag modererade ett samtal mellan Nádasdy och Cecilia Hansson om översättande och skrivande. Det blev en riktigt trevlig pratstund. Men seminariet med Nádasdy, Tomas Riad och den ungerska författaren Noémi Szécsi var den verkliga höjdpunkten. Nádasdy levererade lingvistiska liknelser med torr, brittisk bravur, nästan som i  en pratshow. Han förklarade skillnaden mellan kön och genus i språk, hen reddes ut och ungerskans könlöshet dryftades fram och tillbaka. Ett sådant där seminarium du minns, därför att du fick skratta åt ett helt oväntat ämne.

Skrattade högt gjorde jag också i seminariet kring erotisk litteratur med Carl-Michael Edenborg, Jenny Högström och Åsa Linderborg. Jag som hittills inte varit en särskilt aktiv konsument av denna ljusskygga genre fick mig här en rejäl åktur. Så många fula ord har nog inte staplats på varandra i ett seminarierum här på mässan tidigare, inte heller beskrivningar av litteratur som fick marken under oss att stundtals gunga. Samtalet var fullt av minnesvärda oneliners. ”Erotisk litteratur är mig veterligen den enda genre där författarens enda syfte är att läsaren ska lägga ifrån sig boken”, sa bland annat herr Edenborg. Galenskapen i samtalets vändningar var överväldigande, sällan har tjugo minuter känts så korta och kanske, ja kanske, köper jag mig en erotisk novellsamling ändå innan mässan stänger ner i eftermiddag. Om jag vågar.