Jag heter Daniel Gustafsson Pech och ska gästblogga här på bokcirklar.se i två veckor. Sedan några år tillbaka översätter jag skönlitteratur från ungerska till svenska. Och som av en slump har bokmässan i år Ungern som land i fokus! Räkna alltså med direktrapporter från scen och salong, om möten med ungerska författare och andra jag stöter på i den galna litteraturcentrifug som är bokmässan.
Inledningsvis vill jag berätta om en teaterupplevelse som säger något om översättningens kraft. Jag såg Schillers Maria Stuart på Dramaten i fredags. En bitvis briljant iscensättning av tyske regissören Peter Konwitschny, med Stina och Ylva Ekblad i centrum. Jag, som är gammal teatervetare, borde framför allt ha myst åt första aktens genialiska lekar med kön, klass och makt, samt inte minst med teaterns alla sedimenterade skådespelarklichéer. Ja, för allt det där grep mig och roade mig. Men vad som kanske imponerade mest var ändå översättningen av Magnus Lindman. Som heltidsöversättare blir plötsligt sinnena omprogrammerade, och det som tidigare på teatern kanske främst retade ögat, når nu istället örat först. Replikerna! Ja, vilket fantastiskt fyrverkeri han gör av Schiller, Magnus Lindman. Utan att det låter antikverat och stelt (pjäsen hade ändå premiär 1800, så risken föreligger ju). Språket lyfter den här iscensättningen och det känns för mig storslaget. Att replikerna som en gång uttalades på scenen vid det där märkliga lilla furstehovet i Weimar, trotsat tidens och språkens gränser, för att bli kött och blod i Stockholm 215 år senare.
Sedan skulle jag 
vilja säga några ord om den översättning som jag håller på med just nu och som har en påtaglig aktualitet, trots att det – liksom Schillers drama – rör sig om en historisk skildring. Det är en roman av en ungrare som heter Péter Gárdos. Egentligen är han filmregissör, och boken, som heter Gryningsfeber (Hajnali Láz på ungerska), är hans skönlitterära debut. Den har en autentisk bakgrund och berättar de egna föräldrarnas historia. Gryningsfeber handlar om de två judiska överlevarna Miklós och Lili som efter befrielsen av Bergen-Belsen genom Röda korsets försorg hamnar i Sverige för att återhämta sig. Miklós är svårt sjuk i tbc och Lili drabbas bland annat av njursvikt. Det är en kärlekshistoria med förhinder som börjar med en intensiv brevväxling, i en tid när all form av kommunikation var långsam och ett telefonsamtal en lyx. Naturligtvis är det en gripande historia. Med tanke på vad som händer i Europa just nu kan jag inte låta bli att läsa berättelsen med bilderna av alla ensamkommande unga flyktingar dubbelexponerade på näthinnan. Visst finns enorma skillnader mellan 1945 och 2015. Men i princip alla de judiska ungdomarna (för det var i första hand de som lyckats överleva förintelsemaskineriet) som kom till Sverige var ensamma, ytterst ensamma. I de flesta fall hade stora delar av deras släkt mördats. De tyr sig till varandra på förläggningar i små orter runtom på den svenska landsbygden. En morgon hör jag ett inslag på P1 om ett nytt asylboende i Smålandsstenar. Det är ju där Lili hamnar först! Boken beskriver ur ett inifrånperspektiv hur frustrerande tillvaron kan vara för den som är dömd till förläggningslivet, efter att först ha gått igenom obeskrivliga upplevelser. Men den beskriver också ungdomens alla förhoppningar och drömmar, om viljan att lämna dödsskuggan bakom sig och kliva ut i ljuset, till varje pris. För Miklós och Lili slutar det lyckligt. Jag önskar och hoppas detsamma för alla de tusentals unga som idag vistas runtom i Sverige, i väntan på ett nytt liv.