De här fick jag precis på posten. Och jag slukade kärlekssagan till nattfika och frukost, sörplade in mig den inom ett halvt dygn och nu ringer den i mig. Den där rösten, som berört som många, som berättat något så viktigt. Något som fanns, men här fick bli berättat med en sådan tydlighet, en sådan skärpa. Och när jag läser om den så tänker jag på mormor. Hon har sagt flera gånger att det här hennes starkaste läsupplevelse i livet, och hon har läst många böcker, hon har haft mycket tid. Och jag letar efter hennes läsupplevelse, vad är det hon känner igen? (För när jag frågade om hon kände igen sig i Maj, hemmafrun i Kristina Sandbergs böcker ryckte hon oengagerat på axlarna, fast hon varit hemmafru mot sin önskan i samma tid.) Hon, som inte varit gift med en alkoholist, morfar var genomsnäll och skötte sig utmärkt. Men han var en man, av sin generation, och mormor en kvinna, och det rådde, precis som nu en könsordning som snedfördelade makten dem emellan. Patriarkatet bodde i varje vrå av deras liv, för det är sådant, det tar över och breder ut sig och förstör och jag tänker på Sanna Lundells sommarprat där hon jämför medberoende som missbruksanhörig med medberoendet i ett patriarkat, en sjukdom som internaliserats i vår samhällsordning så länge och väl att vi inte längre kan se. Hur den äter upp oss och att det är fel. Det är sjukt. Det ska inte vara så. Att kvinnor känner: osäkerhet, otillräcklighet, frustration, bitterhet, maktlöshet, självförakt, skuld, skam, överdrivet ansvar och vild längtan efter något annat. Något bättre.
Om en månad ska jag träffa Märta Tikkanen på scen på bokmässan och det känns helt overkligt. Försöker föreställa mig men det är omöjligt, dessutom kommer Ebba Witt Brattström vara med. Dessa två människor som på riktigt gjort mitt liv Så Mycket Bättre. För även om mormor var bitter lät hon mamma förstå att feminism var något en bara inte ifrågasätter och vi fyra systrar växte upp med en 2.0-version där jämställdhet inte bara var en vision utan ett krav i alla relationer. Som ett litet mini-matriarkat i det stora patriarkatet, en vila från machohets och otillräcklighet (som jag fortfarande kastas rätt ned i om jag vistas på en manligt dominerad plats i några timmar, känslan av att plötsligt inte ha något att komma med), jag växte upp på en plats där My Little Pony har tusen gånger högre status än traktorer med stora däck. Och det var författarna, de som skrev, Märta och Ebba och fler som spred den nya gemenskapen genom byarna, åtminstone till dem som gick på bibliotek.
70-talet är min bästa tid, säger mormor ofta. Med glitter i ögonen. Det var då hon fick ord på sina upplevelser som redan fanns, erkännande av könsförtrycket som plågade henne, det som gjorde att hennes bror fick två par skridskor i julklapp och hon inga – fast hon älskade att åka. Och fick LÅNA hans skrillor, på nåder. Alltid nåder. Hon fick plötsligt känna styrkan i att inte vara ensam mer, riva upp skammen och skulden och den eviga oron att inte räcka till, vara lika mycket värd, veta att det var fel fel fel. Och jag är så tacksam för alla kära systrar, för att vi i min kull fick börja livet på en helt annan platå. Och det vill jag säga till dem. På bokmässan, där på scenen. Men det finns inga såna ord. De är för stora. För runda. För fluffiga. Jag kanske helt enkelt måste gå ned på knä och kyssa deras fötter.
Och sen kan vi prata om vad som behöver göras nu.