Att kunna njuta av skönlitteratur kan vara en ovärderlig skatt, något som ger livet en djupare dimension. En förmåga att se bortom det skrivna ordet och låta fantasin bygga upp inre världar dit bara du själv har tillträde. Att ge tankarna vingar och låta sig bäras till andra tider och andra universum. Det här är vad de flesta föräldrar, bibliotekarier och svensklärare vill förmedla till barn. I några barns ögon tänds gnistan tidigt, i andras verkar bron till det underbara inte byggas upp. Vad det beror på är svårt att säga. De här barnen är förstås inte dumma och de förstår att vuxenvärlden vill att de ska kasta sig ut i läsandets påstått magiska värld. Läsning för de här barnen är avkodning och ett nödvändigt ont som påtvingats dem av skolan. Att läsa på fritiden är inget som med nödvändighet faller sig naturligt. Påfallande många av dessa barn är pojkar och läsmotståndet är ofta kompakt. Det saknas allt som oftast manliga läsande förebilder och de som propagerar för läsning är till stor del kvinnor. Svensklärare, bibliotekarier och mammor. Dessa personers insatser är naturligtvis på många sätt ovärderliga, men om läsning inte ses som något som ”killar och män gör” blir inte läsning en angelägen fråga för majoriteten av pojkar. Vad det leder till i form av högre ohälsotal, och lägre utbildningsnivå tänker jag inte spekulera i här, men det är lätt att konstatera att den som inte hanterar läsandets konst till fullo lätt hamnar i bakvattnet i vår skriftbaserade kultur.
Som från ingenstans dyker det ibland upp litterära mästerverk som uträttar underverk. Vi talar inte med nödvändighet om litteratur i nobelprisklass, men litterära mästerverk åtminstone i den bemärkelsen att de lockar nya grupper till läsning. Vilket kan vara mer värt än något annat. Böckerna i serien Pax av Åsa Nilsson och Ingela Korsell är sådana mästerverk. Likaså Amulett-serien av japanen Kazu Kibuishi. Båda är skrivna för barn i åldrarna 9-12 år. Den förstnämnda är ett fantasyepos som utspelar sig i dagens Mariefred, den andra en grafisk novell. Båda dessa bokserier har kvalat in som mycket populära i just den åldersgruppen och de har utan tvekan väckt läsintresset hos många läsovana grupper. Just att böckerna finns i flera delar, så att det finns en spännande fortsättning att längta till verkar vara en del av framgångsfaktorn. Pax är tyngre i sitt textomfång och om barnen inte själva klarar av att läsa den så väcker högläsningen i sig själv berättelsen till liv. Det är så spännande att det är svårt att lägga boken ifrån sig, fantasin har satts i rullning. Vad ska hända härnäst? Hur ska det gå för Viggo och Alrik? Vilka krafter är det som satts i rullning egentligen? Urban fantasy, alltså en berättelse i vardagsmiljö men med inslag av magi verkar slå an rätt ton hos många. Coolt, utan att bli för sagobetonat (läs barnsligt). Suget efter nästa bok är stort och barnen har upptäckt berättelsens makt.
Böckerna i serien Pax följs upp av event och tävlingar via sociala medier och författarbesök runt om i landet. Biblioteket och turistbyrån i Mariefred spinner vidare på hypen och släpper inom kort en karta och filmsnuttar som utgör grunden för en Pax-vandring. Att kunna spinna vidare på den hype som skapats kring böckerna är naturligtvis ett skickligt marknadsföringsknep, men det ökar också chanserna för att fler ska upptäcka läsning av skönlitteratur som en möjlig fritidssysselsättning. Böckerna om Pax blir något som man kan prata om med jämnåriga och de som inte läst dem kan bli nyfikna på det som kamraterna läser. Serien kan vara för svår att läsa själv för yngre barn, men genom högläsningen kan de engageras av berättelsen och de inser att de när de kan läsa på egen hand inte blir beroende av att någon vuxen har tid eller ork att läsa för dem.
Den egna läsningen sätts igång av böckerna i serien Amulett, hemligheter och underjordiska världar är även här det som utövar lockelsen. Naturligtvis är en grafisk novell, poetiska illustrationer till trots, på ett plan mer lättläst än en traditionell text. I skolsammanhang reduceras dessa böcker av lärare till ”serier” och barn blir skickade till biblioteket med uppdraget att ”låna en bok, men inte några seriealbum eller mangaböcker”. Det här är på ett sätt att göra barnen en otjänst, många barn behöver dessa böcker för att fortsätta utvecklas i sitt läsande och dessa böcker kan även därefter utgöra en betydelsefull roll för deras fortsatta läslust. Serier och grafiska noveller av god kvalitet kan även de vara en konstnärlig uttrycksform som stimulerar fantasin och skapar inre världar hos sina läsare. Ett praktexempel på sådana böcker är Shaun Tans böcker, i synnerhet ”Ankomsten”, som utan ett enda ord förmedlar en oerhört nyanserad berättelse om att komma som främling till en plats. Vi vuxna behöver vidga vårt textbegrepp och inse vikten av att bejaka barn och ungdomars intresse för goda berättelser av hög konstnärlig kvalitet – oavsett uttrycksform – det kommer på sikt att gynna deras fortsatta läsintresse.