De har antagligen funnits i alla tider; de som gärna ifrågasätter nyttan av olika yrken i allmänhet, och yrken som inte är högavlönade i synnerhet. Jag har själv träffat dem. De som med ett litet hånfullt leende mer än gärna ifrågasätter framtidsutsikterna för bibliotekarierna i allmänhet och skolbibliotekarierna i synnerhet. ”Behövs det verkligen utbildade bibliotekarier i ett skolbibliotek? Barn läser väl ändå inte nuförtiden”, ”Läser inte barnen bara på plattor nuförtiden? Behövs det verkligen en bibliotekarie för att låna ut en digital bok?”, ”Kommer det ens någon till biblioteket” och så vidare… Och det är så lätt att känna att man liksom krymper under dessa ifrågasättande kommentarer. Hur man blir mindre och mindre.
För ja. De kommer. Eleverna kommer. De flesta mer än gärna, några kanske bara lite gärna och ytterligare några lite eller mycket ogärna. Men de kommer. ALLA elever kommer till biblioteket. Det är ett litet skolbibliotek jag arbetar i. Kanske dryga 50m². Eleverna är tiodubbelt fler och får inte plats mer än en halvklass i taget. Det finns bara en dator, något mer får inte plats. Ett riktigt ”low-tech-rum” med andra ord. Men det är ett rum fullt med böcker, som är kategoriserade, sorterade och uppställda snyggt, som det ska vara på ett bibliotek. Och det finns en (snart) färdigutbildad bibliotekarie på plats som kan leda och vägleda bland alla dessa böcker.
Och jag önskar att dessa ifrågasättande tråkmånsar kunde se hur eleverna i årskurs ett börjar gråta av besvikelse om deras bibliotekstid blir inställd. Jag önskar att de kunde se när lilla M som går i tvåan med trotsig min tittar på mig och säger; ”Jag struntar i allt i skolan. Utom biblioteket”. Jag har sparat några riktigt gamla böcker och eleverna bläddrar andaktsfullt i dem och konstaterar att ”böckerna såg annorlunda ut på nittonhundratalet”. Jag önskar att de ifrågasättandetråkmånsarna kunde se hur eleverna sticker näsan i dessa gamla böcker och säger att ”det luktar så gott så man nästan dör”.
Och jag önskar att de kunde se när en grupp fjärdeklassare kommer för att låna böcker om sitt elevensvalarbete, egentligen ska de söka information på nätet, men de vill ha något ”att hålla i, en riktig bok”. Och tänk om de fick se när killen i årskurs 6 som egentligen HATAR att läsa kommer tillbaka med den mer eller mindre påtvingade boken och med ett soligt leende frågar ”om det finns fler delar, men om det inte gör det så läser jag om den igen för den var så himla bra”.
Och jag önskar verkligen att de fick se när jag stöter på elever på andra platser än i skolan, som i affären, i simhallen eller på bussen. Det är så fint. Alla, oavsett hur pass mycket de gillar att läsa, ser så glada ut när de ser mig, även om de inte alltid känner igen mig på en gång, jag är ju på ”fel” ställe. Då ler de först lite blygt. Och jag ser att det rör sig i deras huvuden och efter en stund spricker de upp i ett leende: ”Men det är ju du”.
Och de vänder sig om till sina föräldrar och säger, nästan andaktsfullt; ”Det där, det är vår biblioteksfröken”. Och då känner jag mig faktiskt så himla viktig.
Så ja, jag tror att jag behövs. Jag tror att jag behövs för att eleverna ska få möjlighet att få känna, tänka, lukta på böcker. För att de ska förstå att några ord som hänger ihop bildar mening och ger tillgång till nya världar. Världar som man kan gå in i och ut ur, stanna kvar i och få vänner för livet i. Jag ser det som en otrolig ynnest att få vara med om detta. På arbetstid dessutom.
Förresten har jag enligt en pålitlig mätsticka vuxit 2 cm det senaste året.