“Det är stendött, stopp i systemet … Propparna har gått, säkringarna rykt, mediastinala och encefala bindvävshinnorna blockerats, hjärnan drabbats av syrebrist, andningen försvagats, matsmältningsapparaten understimulerats …”
Det är en osteopat som talar, som beskriver tillståndet hos en av sina patienter.
Eller?
Nej, det är förstås författaren som talar, som har valt att föra in en osteopat i handlingen, och som har läst på för att veta hur en sådan yrkesperson uttrycker sig.
Eller?
Nej, det är faktiskt översättaren som talar, och som har tolkat författarens franska text och dessutom forskat en hel del kring osteopatisk terminologi för att veta hur en sådan person uttrycker sig. På svenska.
… jag passade på att stabilisera den i atlasringen och okbenet …
… fysiologiskt utgick den från en komprimerad zon mellan halskotorna C1 – som förstelnat – och C2 …
… somatiskt uppstod den till följd av en kraftig våg av skuldkänslor …
Fortsätter översättaren initierat. Till synes initierat. Och hoppas att hon har förkovrat sig tillräckligt för att inte göra någon alltför uppenbar miss. Om nu någon riktig osteopat skulle råka läsa romanen, i det här fallet deckaren.
Översättaren har konsulterat en riktig osteopat. Översättaren har läst långa utläggningar om hur osteopater arbetar, listat olika fackuttryck, tagit reda på hur undersökningen går till. Översättaren har lyssnat igenom intressanta föredrag av osteopater, där dessa beskriver sin verksamhet och olika behandlingsmetoder. Översättaren har studerat uppslagsverk om människokroppen, ryggraden, vätskan som sägs cirkulera där.
Vilken omväg, tänker ni. Det är väl bara att slå upp i lexikon vad osteopaten säger.
Ack, om det vore så enkelt. Försök, säger jag. I bästa fall lyckas ni slå upp någon enstaka term, men hur används den? Vilket verb hör till? Och vad betyder det hela? Här gäller det att vara lika “välutbildad” som osteopaten, och i det aktuella fallet veta exakt hur en sådan skulle ha formulerat sig.
Jag “blir” alltså osteopat, den där kraniosakrale terapeuten som jag nämnde tidigare. Liksom författaren har blivit det. I själva verket har ingen av oss – förmodligen inte författaren heller – någon djupare kunskap om denna yrkesgrupp. Men vi låtsas. Lär oss exakt så mycket som vi behöver för att skapa trovärdighet i texten. Lär oss oftast oändligt mycket mer än vad själva texten kräver. Det är nämligen svårt att skriva om något man inte begriper. För att vaska fram en korrekt mening krävs omfattande kringforskning. Jag “är” osteopat och vill inte gärna avslöjas som charlatan eller kvacksalvare.
Osteopat. Stridsflygare. Biodlare. Kirurg. Mäklare. Bibliotekarie. Tjänsteflicka. Påve. Bokhandlare. Kappseglare. Domare. Kusk. Lutenist. Kurator. Portvakterska. Mentalvårdare. Stjärnkock. Frisör. Glasmålare. Banktjänsteman. Teateragent. Åklagare. Fåruppfödare. Mordutredare. Präst. Akvarellmålare. Fiskare. Pianist. Matskribent. Skådespelare. Obducent. Keramiker. Hushållerska. Guldgrävare. Auktionsförrättare.
Inte bara yrkesjargongen måste sitta perfekt. Varje människas vardagsspråk är också unikt. Och det är inte identiskt med mitt eget.
Lantarbetare eller storfarmare i Sydafrika. Akterskytt eller kapten på en Lancasterbombare under andra världskriget. Övervintrad hippie i kanadensisk småstad. Ung societetsflicka i New York under sent 1800-tal. Livläkare hos kung Karl II av England. Förrymd kinesiska i ett skitet och slitet Vancouver för tjugo år sedan. Skunkrökande tonårskille i dagens Bristol. Maoripojke på Nya Zeeland. Sol-och-vårare i East End.
Jag är ingen societetsflicka. Ej heller är jag man, ej heller i själen skadskjuten tjej som lever på gatan. Jag är inte samtida med Karl II. Men de talar genom mig, och jag måste låta som de. Som vi tror att de låter! Som jag lyckas övertyga läsaren om att de låter, eller lät. Utan att ett endaste ord klingar falskt.
Det är spännande. Det är nervöst. Var och en av oss som läser en text, där en person i ens egen ålder eller yrkesgrupp beskrivs, märker direkt om någon illaskorrande term eller formulering har smugit sig in och slår hål på fiktionen. Eventuella rättelser vill jag gärna ha, och jag glömmer dem aldrig.
Innan internet fanns behövdes kontakter med åtskilliga sagespersoner för att hitta rätt i djungeln av fackuttryck och vardagsjargong inom diverse områden. En väninnas svärmor hjälpte mig i början av 90-talet med beteckningar som rörde lottakårens verksamhet under kriget. En ovärderlig källa. Hon läste sedermera romanen i min översättning, vi träffades, hon hade en kommentar. Svettigt. Nu har hon hittat någon central lottaterm som jag har fått om bakfoten, tänkte jag. Hon sa: “Du skriver på ett ställe att Doris måste lugna ner sig. Det där ‘ner’ tycker jag låter som en anglicism. Lugna sig, heter det.”
En generationsskillnad mellan oss där. Men sedan dess funderar jag varje gång jag använder uttrycket. Calm down = lugna sig. Intressant, har jag aldrig tänkt på tidigare. Jag stryker ordet “ner” om handlingen utspelas före … 1940? Vet inte ens om jag gör rätt, kan kanske diskuteras.
Och Karl II av England då? Eller hans livläkare?
Som jag lyckas övertyga läsaren om att de lät … Ifall jag verkligen hade citerat Hans Majestät i enlighet med kungliga brev på motsvarande 1600-talssvenska, hade romanen blivit oläslig. Ett medvetet falsarium, alltså. I maskopi med författaren.
Nu tackar jag för mig och de här bloggveckorna. Det är dags att fuska vidare i nya yrken. Denna gång som gruvarbetare vid ett dagbrott i Sierra Leone, där man utvinner och anrikar rutil, bland annat med hjälp av ett synnerligen undermåligt mudderverk. Och med livet som insats. Rutil är ett mineral av titandioxid, ett ämne som ingår i pigment till målarfärger, fogmassa, läppstift, tandkräm, solskyddsmedel. I romanen skövlas byarna och fördrivs befolkningen. För att jag behöver borsta tänderna? Eller foga kakelugnen?
I den just påbörjade romanen La vie des elfes utövas inte så specifika yrken. Fransk landsbygd i obestämd dåtid, kanske tidigt 1800-tal. Tala på bönders språk. Jakt och jordbruk och djurskötsel. Örtmedicin, gamla huskurer. Ett liv nära naturen med ingående kunskaper om att reda sig själv på det som gården och jorden och skogen ger. Matlagning och konserveringsmetoder. Bibelcitat och ordstäv. Samt ett musikaliskt underbarn i en liten by i Italien, innan Italien var Italien. Vad hette det då? Les Italies? De italienska småstaterna, somliga kanske kungadömen (Venedig? Neapel?). Det blir till att läsa på. Och les elfes? Inga älvor, men kanske alver? alfer? Alvernas liv lyder arbetstiteln. Snarare naturlyrik än fantasy. Tror jag. Men alv/alf = manligt sagoväsen, läser jag. Och här finns två flickor … Författaren har förstås frihet att kalla personerna i sin berättelse för vad hon vill. Hur kvinnligt är elfe? Maskulinum till formen. Génie aérien, eteriskt väsen.
Redan i titeln tornar frågorna upp sig.
Så farväl för denna gång. Det ska bli spännande att läsa nya gästbloggare, och alla tidigare som jag ännu inte har klickat mig fram till!