Vissa saker etsar sig in i hjärnan. Det kan vara någonting du har läst, någonting som någon har sagt till dig eller någonting du bara har hört i förbifarten. Saker som verkar obetydliga, som egentligen är ganska banala, men som får en fundamental inverkan på ditt liv. Som får dig att reflektera kring dig själv på ett nytt sätt. Skrivande och författarskap är omgärdat av en hel del myter. En vän blev uppriktigt orolig för att jag skulle utveckla alkoholproblem när han fick veta att min bok skulle bli publicerad, vilket väl säger en hel del. De där myterna odlas av en anledning. De får författarlivet att framstå som mer exotiskt, mer spännande. Och det finns såklart författare som kanske borde öva på att spotta i glaset då och då. Men sådana personer finns i alla yrkesgrupper. Gemene författare super nog inte mer än gemene jurist, men den senare skriver färre böcker om det (och blir föremål för färre glorifierande biografier).
Hursomhelst. Jag tycker också om att sitta uppe sent med ett glas rödvin på lagom tryggt avstånd från datorn. Men jag tycker också om att inte vara en levande död på jobbet dagen därpå. Majoriteten av alla författare försörjer sig på annat än sitt skrivande. Det innebär många saker, bra och dåliga, bland annat att skrivandet inte kan styra hela ens liv. Den som ska gå upp halv sju kan inte sitta uppe till fyra och skriva. Istället måste man skapa en plats för skrivandet, gräva en grop i tillvaron där man kan gömma sig med texten. Det går inte av sig självt och det är inte enkelt, men det går (även om det skulle kunna gå ännu bättre om förutsättningarna vore annorlunda).
För kanske ett decennium var jag på ett seminarium där några levande författare pratade om några döda författare (ett välbeprövat och välfungerande koncept). En av (de levande) författarna berättade om en avgörande insikt hon fått. Jag minns inte den exakta ordalydelsen, men kontentan var ungefär den här: ”Författare måste också gå på Friskis & Svettis”. Haruki Murakami har uttryckt ungefär samma sak, på ett lite elegantare sätt: ”Det är min övertygelse att en osund själ kräver en sund kropp”. Det finns otaliga bevis på motsatsen, men jag tror också att de flesta författare skriver bättre om de håller sig själva i någorlunda drägligt fysiskt skick. Särskilt de med lite osunda själar, eller frasiga nerver, som en psykologvän brukade säga. För mig själv är det en nödvändighet, en överlevnadsstrategi, att hålla mig i rörelse. Jag går inte på Friskis och jag ägnar mig inte åt löpning, men jag går och går och går och jag gör yoga. För mig är det ungefär som att doppa huvudet i kallt vatten. Kroppen blir vaken och lugn på samma gång, huvudet känns renare, mer samarbetsvilligt. Jag måste rastas varje dag, i ur och skur, vare sig jag vill det eller inte.
Jag har en förkärlek för drastiska och galghumoristiska kommentarer som inte alltid är helt genomtänkta. Till exempel brukade jag säga att jag aldrig skulle överleva om min rörlighet av någon anledning begränsades så att jag inte kunde gå. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan möjligheten att obehindrat röra mig framåt. Jag slutade säga så efter att ha sett en av mina bästa vänner gradvis förlora rörligheten och bli alltmer fångad i sin egen kropp. Jag visste att hon kände likadant som jag, med skillnaden att min mardröm var hennes verklighet. Idag försöker jag att vara tacksam över den här kroppen som jag släpar runt på, som släpar runt på mig. Om inte annat så av respekt för dem som inte har några kroppar att släpa runt på längre.