Sådana varnades man för förr. False friends. Engelskans “eventually” betyder INTE “eventuellt”, “sympathetic” betyder inte alltid “sympatisk”. Se upp för snarlika ord språken emellan – där kan dölja sig de lömskaste missuppfattningar som leder till felöversättning. Detta hände på den tiden då ordval och formuleringar kunde vara rätt eller fel. Norskans “rolig” betyder inte “rolig”, danskans “frokost” betyder inte “frukost”. En lika rolig (!) som spännande insikt om vikten av att vara på sin vakt mot slentriantänkande. Det blev en sport att identifiera dessa falska vänner, avslöja och undvika dem. Rådbråka sin hjärna för att hitta den adekvata motsvarigheten på svenska, inte låta sig luras av den försåtliga likheten.
Med andra ord: översätta. Orka översätta. Kunna översätta.
Nu har de försvunnit, de falska vännerna. Eller snarare nästlat sig in, blivit alldeles äkta och välkomnats som bästa kompisar. Det direktöversätts ogenerat i nyhetsinslag och på tidningssidor, i broschyrer och på etiketter. Den amerikanske presidenten är en lam anka (lame duck) under sin sista tid i Vita huset då det är osäkert vem som efterträder. Alla har kontor (office). Presidenter, politiker, läkare, vaktmästare, lärare, tjänstemän, socialarbetare, alla jobbar de på kontor. Inga tjänsterum eller arbetslokaler eller läkarmottagningar eller rektorsexpeditioner eller lärarrum, än mindre kollegierum. I skolorna undervisas studenter (students) från första klass på lågstadiet. På mordplatser företas forensiska (forensic) undersökningar av forensiker som jag skulle vilja kalla kriminaltekniker. Världen över anordnas manifestationer (manifestations) och motmanifestationer. Vid jordbävningar förlorar människor sina liv (lose their lives) i kollapsade (collapsed) hus. Teaterpjäser och romaner befolkas av karaktärer (characters) och huvudkaraktärer (main characters). Schampot i min flaska har blivit så mycket bättre tack vare en ny formula (formula). Val förrättas på valstationer (polling stations). Det föds den ena babyn (baby) efter den andra. I en av veckotidningarna hos tandläkaren läser jag om en arkitekt som har blivit ombedd att dekorera huset åt någon känd artist. “Ah, decorate her house”, tänker jag, inreda hemmet åt henne. Heminredning.
Två falska vänner: decorate och house. Ja, faktiskt, house. Det är inte alltid säkert att man bor i ett hus, även om det ser så ut i den engelska texten. Det kan lika gärna vara ett hem. Särskilt om det ska inredas.
Även julgranar dekoreras (are decorated) numera på översättningssvenska. Förr brukade man pynta eller klä granen. I motsats till militärer, vars utmärkelsetecken visserligen kan vara nog så lika julgransprydnader, men som vanligtvis dekoreras.
“Både processen att omformulera produkten [ändra sammansättningen?] och att hitta ersättare är dyrt”, berättas det i en artikel om skönhetsprodukter. “När vi doppar fingrarna i en burk delar vi med oss av [sprider vi?] bakterier”, men det saknas miljövänligt konserveringsmedel som fungerar, eftersom “produkterna i sin formulering är så olika” [består av så olika ämnen?]. Vi talar om allt från tandkräm till hårbalsam och solskydd.
Detta är också en sorts översättning. Jag återöversätter direktöversatta anglicismer till för mig begriplig svenska.
“En man som överhört (overheard) vårt samtal kommer fram”, rapporterar radions latinamerikakorrespondent. Överhört? Men ordet står i Svenska Akademiens ordlista redan 2006. Just i det fallet saknas det verkligen en passande motsvarighet på svenska. Råkat höra … stått och smyglyssnat på …
I Frankrike pågår en kampanj mot “onödiga anglicismer”, hörde jag i radioprogrammet Språket: Dites-le en français! Med onödiga menas sådana ord och begrepp, där det finns fungerande franska motsvarigheter och där det engelska ordet tränger undan det inhemska. Frenglish lever och frodas tydligen, liksom svengelska.
Min brittiska väninnas man upprörs över att engelskan håller på att utarmas på grund av … amerikanskan (!) som väller in på bred front med förenklad stavning, USA-influerade ord och vändningar.
Och?
Är det inte bara språkets naturliga utveckling? Språket lever, är statt i ständig förändring.
Huicken ther redis för hwar buske, then kommer seent till skogz, skulle kanske annars vara en passande kommentar. Eller har innebörden redan gått förlorad och blivit lika svårtolkad som Gustav Vasas bibel eller de medeltida landskapslagarna eller runstenarna?
Vi nyttja ej längre pluralformer av verben, då vi tala eller skriva. Ej heller böra vi alltid kommatera mellan två fullständiga satser, såsom i föregående mening. Själv är jag väl något av en språkgeront som fortfarande använder mig av konjunktiv till vardags: Om jag bara hunne … Finge jag bara kläm på den här meningen, så … Det ginge väl an, om … För att böjningsformerna klingar så vackert, eller kanske av bara farten. I min språkbank finns avlagringar från mor- och farföräldrarnas generation. Jag har känt människor som föddes på 1870-talet och som i dagligt tal skilde mellan maskulina respektive feminina substantiv: foglarne kvittrade i buskarne. “Nu skiner sola över di swenske bergen”, kunde min morfar eller hans syskon säga när vi satt på verandan om kvällarna och såg ut över Västergötland på andra sidan älven. Di swenske bergen. Själva bodde vi i … Norge? Inte bara språket utan också det kollektiva minnet gick långt tillbaka i tiden.
Det är ett spännande spann mellan den språkvärld jag fötts in i och den jag lever i nästan trekvarts sekel senare. De falska vännerna ovan undviker jag nogsamt, men rätt som det är dyker det väl upp en person i någon översättning som på svenska skulle ha uttryckt sig i termer av “romankaraktär” eller “lathet” eller “okunskap”. Då väljer jag förmodligen att skriva just så och betrakta ordvalet som en användbar tidsmarkör, generationsmarkör, stilmarkör i förhållande till mitt eget idiom, där det givetvis heter romanperson, romangestalt, romanfigur och allt annat tyder på lättja eller okunnighet.
Någon gång i framtiden berättar kanske en bloggare (bloggare? vad var det för något?) att han eller hon faktiskt kände någon som använde dessa märkliga gamla ord. Möjligen var bloggaren varken han eller hon utan “hen”. Eller blev månne “hen” en kortlivad markör för 2010-talssvenska?
Jag läser om Nordkoreas ledare Kim Jong-Un, som inte har synts till på en tid och lider av “obehag”. Döljer sig även här en falsk vän? I så fall vilken?
De falska vännerna kan vara ena baddare på att dölja vad som egentligen sägs.