Vilken betydelse får geografiska, kroppsliga och påhittade gränser för människor, samhället och i berättelser?
Det är en fråga som jag återkommer till, gång på gång, nu veckorna innan Botkyrka Internationella bokmässa. Faktiskt är det en fråga som nästan alltid är aktuell, i litteraturen och i livet vi lever.
Jag sitter och bläddrar i rapporten från Svenska barnboksinstitutets bokprovning för år 2014. För första gången har man räknat antalet ”mörkhyade” personer i barnböckerna. Undersökningen visar att i ungefär fem procent av barnböckerna är en person som kan uppfattas som mörkare än de andra huvudkaraktär. Det betyder att i uppåt 95 procent av böckerna är huvudkaraktären en vit person.
Jag funderar på vad det gör med oss alla att vissa av oss möter vår spegelbild nästan överallt, medan andra av oss inte gör det. När jag blundar och tänker på ett brunt barn, vad är det som dyker upp i mitt inre då? Barn – det är väl ändå ett ganska allmängiltigt ord och begrepp, tänker jag och skriver snabbt in ordet ”barn” i googles sökfönster. Bilder av glada barn, arga, ledsna barn fyller skärmen. Alla barnen är vita. Hur ska jag hitta bilden av det bruna barnet, tänker jag, och lägger till ordet ”afrika” i sökningen. Nu dyker de bruna barnen upp. Glada barn. Barn med kroppar tunna som tändstickor. Barn med flugor kring ögonen. Barn som får en spruta i armen.
Det knyter sig i magen, för jag har just hittat fram till bilden som vi i västvärlden ofta använder oss av för att skapa distans till bruna barn. Barn som offer, vars integritet kränks i syfte att samla in pengar, som av godhet kan hjälpas för känslan i bröstet ”jag har i alla fall gjort något”. Jag har hittat några av de bilder som författaren Chimamanda Ngozi Adichie syftar på, när hon talar om The danger of a single story: https://youtu.be/D9Ihs241zeg
Jag tänker på behovet av att dra påhittade gränser mellan ”vi” och ”dom”, mellan ”här” och ”där”. För barnen finns ju här hos oss, varje dag. Men ser vi dem inte? Syns barnen så lite att de inte ens får plats i böckerna?
För egen del tror jag att representation betyder något. Att få synas och bli sedd i sin fulla rätt! Av sig själv och av andra. Och litteraturen erbjuder en möjlighet till det. Att resa bortom de på många sätt påhittade gränser som vi drar mellan oss.
Botkyrka Internationella bokmässa ger många möjligheter att korsa inre och yttre gränser. Ta tillfället i akt.
Anna-Stina Takala, verksamhetsutvecklare för it och kommunikation vid Bibliotek Botkyrka.
Bilden högst upp: Illustration av Johan Eriksson, från boken Melvin möter Vildis och Tildis av Anna Munyua.
Se filmen The danger of a single story: