“Den här boken ska bli en storsäljare”, förklarade redaktören på Forum, när jag lämnat in min första översatta roman där.
“Hur kan hon veta det så säkert?” tänkte jag.
Det blev den. Förlaget såg till att så skedde. Rosamunde Pilcher, Snäcksamlarna. En välskriven och engagerande berättelse, fin miljöskildring, trovärdiga personer, en exposé över brittiskt 1940-1980-tal, storpolitik och vardagsliv, verkligen inspirerande att översätta.
MEN ett intet mot en handfull makalösa romaner som köpts in, översatts, publicerats, och?
Ingen av dem – nåja, kanske någon eller ett par – har såvitt jag vet gjort något större avtryck på den svenska bokmarknaden. Därför nämner jag dem NU, gör helt oblygt reklam för dem. Därför att jag är stolt över dem. Därför att det var en njutning att översätta dem, varenda rad, varenda mening, att försöka efterlikna perfektionen. Ingalunda lätt (ingen översättning är lätt, återkommer kanske till det). Därför att de saknar sina läsare. Och eftersom jag vet hur fantastiska de är, har jag en rekommendation: Ni som kan, läs dem i original!
Rose Tremain, Nåd och onåd; Det oförlovade landet;
Musik & tystnad; Guld
Etienne van Heerden, Levande och döda
Edith Wharton, Lycksökerskorna
Anita Shreve, Vikten av vatten
Sarah Waters, Ficktjuven
A.L. Kennedy, DAY
I bokfloden drunknar mycket. Och vad är det som säger att ni har samma smak som jag? Mången god vän har tittat konstigt på mig efter att ha försökt sig på någon av dessa mina favoriter, sagt lite försiktigt: “Jag läste de första femtio sidorna, men … ”
Fortsättning följer, senare:
andras omistliga verk; böcker som bitit sig fast