Någonstans i det myller av mer än 1200 sidor som är Thomas Pynchons “Against the day” finns en rad som då och då gör sig påmind, som om den flisat sig fast i mitt huvud. Jag letar på den nu, meningen dyker upp mot slutet, på sidan 1208, och lyder:
They headed west, Reef propelled by his old faith in the westward vector, in finding someplace, some deep penultimate town the capitalist/Christer gridwork hadn’t got to yet.
Som civilisationskritik är den fristående meningen inte särskilt stark. Som en del av Pynchons hela författarskap fångar den ett centralt tema i hans böcker; Pynchons sympatier för de förbisedda och maktlösa, och dessa romanfigurers sökande efter något som ligger bortom de många gånger osynliga gränser ekonomisk och politisk makt och det moderna informationssamhället sätter för oss. Pynchon levererar den också som en ironisk grimas och romantisk utopi på samma gång; tycks säga, “yeah, you try that.” Och det kanske är därför just den meningen flyter runt i mitt medvetande och når ytan emellanåt, en vrångbild och skrattspegel att hålla framför en allt mer svårgripbar samtid. Kan vi försöka? Finns det en sådan plats? Innestängda på en tunnelbana vi dyrt betalat för att ta oss till arbetet, med ogenerad reklam som vi inte kan välja bort, förvägrade att vila på en bänk för att den utformats inte för vissa att sitta på, utan för andra att inte ligga på, dragna av det förhärskande och enda ständigt synliga språket till gallerior som stänger ute de som saknar medel att korrumperas, definierade av normer som skapats av förtryck och våld under århundraden och slipats ner till en lättsmält vardaglighet och antingen vill inkludera oss eller visa när vi inte passar in. Om vi flyr från något till detta, vad finns kvar? Vart tar vi vägen?
Jag har inget svar, annat än för egen del: till bilderboken. Där finns ett hopp som kan gro i oss, där finns den groteska komiken i människans tillkortakommanden, och möjlighet till storhet, där finns den nakna tilliten i att språk kan vara något vi växer med, som förvandlar oss när vi själva väljer att ta till oss det, förstå det, där finns utrymme mellan raderna, färger och mörker.
Det var i en bilderbok jag nyligen stötte på en mening som sjöng av en trots och en vilja till mer jag kände igen från familjen Traverses önskan att finna en plats i “Against the day”. Den står att finna i Malin Axelssons och Klara Perssons “Jag blir en bubbla, som blir ett monster, som blir ett barn”, och den säger mig att var vi än är, vem vi än är: “Det är inte ni som bestämmer vem jag ska bli.”
Anders Sveen arbetar som barnbibliotekarie på Fittja bibliotek i Botkyrka
