En stressad människa drömmer om en dag då hon kan överblicka allting, då allting känns klart och tydligt, då hon vet var hon är, vart hon ska och hur lång tid varje steg dit kommer att ta i anspråk.

En dag, tänker hon, kommer alla hundratals anteckningar och lappar, oavslutade böcker, trassliga relationer och skrynkliga mjölförpackningar – allt kommer att sammanfalla i en enda klar och komplett bild av allt som är fallet, en karta över verklighetens alla små och stora detaljer, förbindelser, fält. Man kommer att ställa ifrån sig och magasinera allt som ligger framme, man kommer att nysta upp alla lösa trådar och klippa av brutna fransar, man kommer att sluta fred med ovännerna och klara upp konflikterna och missförstånden, man kommer att städa undan och damma av, frigöra sig från rädslan för det okända och ångesten över det som lämnats kvar. Man kommer äntligen att kunna andas ut.

Kanske är det detta som kallas förståelse – det som Stendahl kallade för kristallisationsögonblicket och menade hade att göra med kärlek. Man ser sig yrvaket omkring i ett antal år – och plötsligt förstår man hela systemet och hur allting hänger ihop. Det slutar snurra. I detta ögonblick av claritas möter förnuftet känslan, tillfredsställelsen hos en logisk följdriktighet blandas med en purt konstnärlig njutning.

Det är kanske detta som förklarar varför man ibland kan bli så drabbad av ett konstverk.

Gunnar Olsson talar i sin bok Abysmal om “det kartografiska förnuftet”. Det finns en analogi mellan hur vi tänker och hur vi ritar våra kartor, menar han. Tänkandet är i sig en sorts karta, och därav uppstår kanske denna önskan om klarhet, denna ide om att strukturera allting som en enda avbild.

Men livet har fler dimensioner än ett fotografi, till och med fler än en tavla. Är det verkligen vad man vill, kan man fråga sig. Kontrollera sitt eget liv till den grad att man kan sortera, arkivera, planera allting in i minsta pastapåse? Är livet verkligen bara ett slags byråkratiseringsprocess, en enda långtråkig förvaltning där var och en är sitt eget livs kommunfullmäktige?

Tack och lov förblir klarheten kanske alltid en dröm, ett ideal som knappast ens är eftersträvansvärt. Om man någonsin har upplevt denna claritas, var det ändå bara lokalt: en viss fråga, en viss insikt, en särskild människa. I övrigt är man med bysantisk obegriplighet hänvisad till att operera med suddiga antaganden, outtalade maktförhållanden, inre intriger där man ständigt försöker lura sig själv för att utnyttja sig själv bättre. Hur många fler tecken kan man skriva? Hur många fler upplevelser kan man få in på en helg? Hur många fler lösa trådar kan man lämna efter sig? Förr eller senare kommer denna stadsstat att krackelera, tänker man, när man ser på högar med papper och böcker överallt.

Men det finns tröst också i det långsamma krackelerandet, en mättnad i det som äter upp sig självt.

“Själslivet slits ut”, skriver den sjuttioåriga Lidija Ginzburg i sina anteckningsböcker. Vid det laget har hon överlevt såväl Stalins utrensningar som Leningrads blockad, sett vänner dö och ungdomsdrömmar krackelera. “De obesvarade frågorna upphör att oroa en”, konstaterar hon. “Det visar sig att man kan leva, och i synnerhet dö, trots dem alla. När vi är unga vet vi tack och lov inte om det.”