Hej kära bokcirklar.se-läsare!

Mitt namn är Alex och de närmaste två veckorna är det jag som är er gästbloggare. I januari debuterade jag med ungdomsromanen Huset mittemot, men det är mycket möjligt att du har utsatts för mina texter betydligt längre än så utan att veta om det. De senaste femton åren har jag fyllt dina tevekvällar med nazistiska terrorceller, självhatande robotar och näsvisa doktorander i pastellfärgade ballerinaskor som löser brott. Manusförfattare. Det är jag. Och en fråga som jag har fått om och om igen de senaste veckorna är vad som skiljer oss Manusförfattare från våra prefixlösa släktingar Författarna.

Den ytligaste jämförelsen skulle fokusera på dikotomin pengar/status. För att parafrasera en amerikansk sitcom-klyscha: Om jag hade en krona för varje gång som jag har tvingats lyssna till en rödvinsfradgande poet berusat sluddra “jag funderar på att sno ihop ett manus och casha in lite” skulle jag vara rik. För det är jag inte. Rik, alltså. Manusförfattare är inte alls så välbetalda som gemene prefixlös släkting tycks tro. Vi får betalt för vårt arbete, men det är inga fantasisummor. Och i gengäld tvingas vi hacka i oss att vårt yrke har så låg status att vem som helst tror sig kunna “sno ihop” det vi gör och “casha in”.

Pengar har betydelse, men inte på det sätt Författaren tror. Pengar gör folk nervösa. Att ge ut en bok kostar i runda slängar hundratusen kronor, medan en teveserie kostar femtio till hundra miljoner. Det här är helt enkelt ett sätt att säga att bokmänniskor är snälla, filmmänniskor är elaka. Och en stor släng av den elakheten sparas åt Manusförfattaren. Öknamnen för vår kår har förändrats med åren i takt med den politiska utvecklingen; från rasistiska under förra seklets första halva till misogyna under den andra halvan. Sedan millenieskiftet går vi under det förhållandevis urvattnade epitetet manusråttor.

Så varför utsätter man sig för denna behandling? Varför skulle en skrivande människa inte hellre välja att bli väl behandlad i bokvärlden än frivilligt låta sig torteras?

Jag har funderat mycket på detta och svaret jag har kommit fram till lyder så här: Att skriva är ensamt, att göra en teveserie är en kollektiv handling, att skriva en teveserie är det ensammaste momentet av den kollektiva handlingen. Manusförfattaren är alltså en person som har sökt sig till det allra mest solitära man kan göra i ett grupparbete. Vi är ensamvargarna som inget hellre vill än att tillhöra ett sammanhang. Vi törstar efter en gemenskap vi aldrig kan tillhöra eftersom den går emot vårt innersta väsen. Vi kommer aldrig få det vi mest av allt söker. Vi är de tragiska hjältarna. (Och som ni märker är vi melodramatiska martyrer också!)

Huset mittemot är skriven på kvällar och helger. Efter långa dagar av att behaga regissörer och finansiärer behövde jag skriva något som bara var mitt. Det blev en roman till mitt trettonåriga jag, till den där killen som tycker att böcker är roligare än sport. Jag ska berätta mer om den i kommande inlägg. Och mer om tevevärlden också. Men nu måste jag avsluta det här inlägget eftersom jag har ett manus att “sno ihop”.

Vi hörs imorgon! / Alex