Hej kära bokcirklar.se-läsare!

Visst är det roligt att skriva, men det finns en sak som är ännu roligare. Att skriva om. Det är det bästa jag vet. Allt finns redan på pappret – hela historien, alla karaktärer och vändningar – och så får man nörda ner sig totalt i ordval och formuleringar. När jag har skrivit färdigt en text brukar jag skriva ut den på papper, öppna ett nytt (tomt) dokument på datorn och sedan skriva in allting igen. Jag tänker att om jag går in i den existerande texten för att redigera då ändrar jag bara de saker som är uppenbart dåliga, men alla de delar som är ”okej” får stå kvar som de är. Så blir det inte när jag måste mata in varenda bokstav igen. Om varje ord kräver en ansträngning blir det svårare att köpa saker som kan bli bättre.

Huset mittemot skrev jag om fyra gånger på det här sättet. Det kanske låter tidskrävande och det är det, men jag tror att det är värt det. Man hittar ett flyt som man annars inte skulle få till. När jag föreläser för unga, blivande manusförfattare och de frågar vad mitt viktigaste råd till dem är svarar jag alltid samma sak: Lämna aldrig in något du själv inte är nöjd med.

Det här är en av skillnaderna mellan bokvärlden och dramavärlden. Förlagen är tydliga med att de inte vill se några halvfärdiga manuskript, men film- och teveproducenter säger ofta att de vill se dina grovskisser. ”Det behöver inte vara perfekt”, säger de. ”Jag kan läsa ett första utkast för vad det är.” Det här är en lögn. I nio fall av tio kan de inte alls läsa. Och sedan sitter man på ett möte och försöker försvara en text som man inte vill försvara.

I bokvärlden däremot slipper man det mötet. För om du har lämnat in något halvfärdigt blir det inget möte över huvudtaget.

Jag upprepar: LÄMNA ALDRIG IN NÅGOT DU SJÄLV INTE ÄR NÖJD MED.

Om man då måste slänga hela sitt manuskript och börja om fyra gånger så får det vara värt det. I slutändan är det den som skriver bäst som vinner, inte den som skriver fortast.

Men oroa dig inte, även en text som du är nöjd med kommer kräva mycket arbete innan den är färdig att ges ut. Ingenting är någonsin så bra att det inte kan bli bättre. Det finns alltid nya saker att putsa på.

När jag var i sluttampen av redigeringen av Huset mittemot blev jag besatt av hur texten var satt. Jag hade tragglat igenom manuset så många gånger att orden inte längre betydde något, så istället stirrade jag bara på hur textflödet såg ut på sidan. Jag fick för mig att det var fult när stycken avslutades med ett ensamt ord på en egen rad. Jag pratar alltså inte om ”horungar”, när en ensam rad hamnar på fel sida om en sidbrytning, jag pratar om vartenda stycke.

Jag förstår själv att det här var ett kontrollbehov som hade hamnat i spinn. Oförmögen att påverka hur boken skulle tas emot snöade jag in på det enda jag kunde kontrollera, sättningen. Och med mycket hjälp från min tålmodiga, begåvade och på alla sätt och vis alldeles fantastiska redaktör Karin gick det nästan hela vägen. Till slut fanns det bara ett ensamt ord på en enda rad kvar i bokens 368 sidor. Då bestämde vi oss för att det var kaxigare att låta det stå.

Så om du ser min bok ligga och drälla i en bokhandel eller på ett biblo, plocka upp den och bläddra lite. Jag kan inte lova att du tycker om innehållet men jag garanterar att du aldrig har sett en vackrare inlaga.

Hörs imorgon! /Alex

(PS! Vad det var för ord som vi lämnade kvar? Ja ni, det tänker inte jag tala om.)