Hej kära bokcirklar.se-läsare!

Det finns dagar när skrivandet är svårare än vanligt. Idag är en sådan dag. Egentligen vill jag bara hänga upp en skylt: “Det bidde inget, kom tillbaka imorgon”, men jag är rädd att om jag en gång har hängt upp den skylten så kommer jag aldrig plocka ner den igen. Så jag skriver i alla fall, trots att det knappt går. För någonstans finns den ju. Den där fantastiska idén. Den oväntade kopplingen. Om jag sa att inspirationen till den trettonåriga huvudpersonen i Huset mittemot kom från en 89-årig senildement man tror ni kanske att jag skojar, men det gör jag inte.

Om man kör från Helsingfors rakt österut mot Ryssland kommer man efter ungefär tre timmar till en liten by vid en insjö. Mitt i byn står en kyrka och ett stenkast därifrån finns ett ålderdomshem. Min morfar ligger numera på kyrkogården, men när den här historien börjar låg han fortfarande på ålderdomshemmet.

Han var så olik sig själv de sista åren. Han kunde inte röra sig, kunde knappt prata. Han som alltid hade varit stark och lugn och modig var nu rädd och ledsen. Han grät nästan hela tiden. Det var jobbigt att se honom på det sättet; alla blev lättretliga och grälsjuka av att vara där. Dagen som Huset mittemot föddes bestod sällskapet av min storasyster och min moster, och som vanligt blev det osämja mellan oss besökare.

Moster: “Titta vem som kommer på besök!”

Morfar: (pekar på mig) “Sani!” (morfars smeknamn på min pappa) “Men vem är flickan?”

Moster: “Det är inte Sani, det är ju Alex. Alex och Rebecca.”

Tystnad.

Moster: “Du kommer väl ihåg att du har två barnbarn som heter Alex och Rebecca.”

Morfar: “Det är klart jag kommer ihåg det.”

Men han såg förvirrad ut och moster bytte snabbt samtalsämne till något annat. Antagligen blommorna i fönstret eller huruvida morfar hade tyckt att lunchen var god.

Det jag och min syster bråkade om den här dagen var alltså huruvida morfar hade känt igen oss. Min syster hävdade envist att så var fallet medan jag hävdade, lika envist, att han bara hade kommit ihåg att han hade två barnbarn men att han inte kopplade att det var vi två. Det kanske låter som en larvig sak att tjafsa om men för oss var det blodigt allvar. Vi stod på parkeringen utanför och skrek på varandra. Syrran tyckte att jag var hjärtlös och jag tyckte att hon ljög för sig själv – morfar blev väl inte friskare av att vi låtsades att han mindes mer än han gjorde.

För att undkomma grälet flydde jag till kyrkogården bredvid. Mållöst traskade jag runt bland gravarna. Det var varmt och jag var trött och jag tänkte på morfar. Jag tänkte på hur läskigt allting måste te sig när man inte längre har något minne kvar och inte förstår hur det man ser omkring sig hänger ihop. Och jag tänkte på att det är likadant när man är liten. Jag tänkte på tidiga tonåren när man ännu inte har förstått hur lite man förstår. Hur konstig världen är då. Alla märkliga förklaringar man hittar på för att skapa logik i kaoset.

Jag märkte inte att jag hade stannat till förrän jag hörde moster ilsket väsa att jag inte fick stå där jag stod. Framför mig låg en grav utan gravsten, bara ett levande ljus som brann. Det var graven till en trettonårig pojke som hade hängt sig. Och plötsligt fanns hela historien färdig i mitt huvud. En historia om att försöka förstå det som inte går att förklara.

Man vet aldrig varifrån nästa idé kommer. Därför kämpar jag på idag trots att jag inte har någon inspiration. Det kanske inte leder någonvart, men hur ska jag veta det om jag inte försöker. Och i värsta fall finns alltid morgondagen. Och då hörs även vi igen! /Alex