Bland två lediga bussäten väljer parisbon alltid den närmast gången.

Det gör hon nonchalant och ointresserat, som om hon i själva verket inte ens vill sitta ner. Med en missnöjd min läggs handväskan eller portföljen på knäna och blicken spänns i de andra resenärerna. Munnen knips ihop. Händerna vilar strängt på bagaget. Man ska ändå stiga av snart. Livet är kort. Man har bråttom. Varje sekund är värdefull.

Utanför fönstret finns det ingenting att se. Vid Place de Clichy är det bara ytterligare en trafikstockning som kommer att försena en, vid Saint Lazare kommer ytterligare en servicebil och blockerar bussleden, vid Avenue Montaigne flyter ytterligare ett kvarter med hausmannska hus förbi. Det är bara turisten som sitter och stirrar ut. Parisbons blick glider över gatorna på jakt inte efter deras yttre, ledsamma prakt, utan deras inre, irriterande innehåll. Häromkring finns det alltid någonting att störa sig på. Alltid något att beklaga sig över.

Bussen fylls snabbt. Passagerarna ställer sig i dörrarna och gångarna, stiger på innan de andra hunnit gå av. Runt den sprängfyllda gången gapar fönstersätena tomma. När bussen ryckigt närmar sig nästa hållplats, kastar parisbon en i hennes egna ögon neutral blick på folkmassan där utanför, som med hopplös irritation försöker stiga på en i grunden halvtom buss. Därefter återgår hon till sin tidning eller mobil.

Till sist gör någon ett försök att tränga sig förbi mot det lediga sätet vid fönstret. Åt detta har parisaren ingenting annat till övers än förakt. Med en resignerad suck makar hon i bästa fall på knäna någon centimeter, och tittar åt sidan, mot en annan parisbo som solidariskt blockerar sätet bredvid.

Förr eller senare, vart man än ska, måste man byta. I denna stad, där lokaltrafiknätet är ett hopkok av gamla och nya linjer utan något som helst system bakom, är en rak sträcka mellan två punkter omöjlig. Paris är omvägarnas och genvägarnas stad. För att ta sig från Place de Clichy till Cadet, en sträcka som torde kunna tillryggaläggas på en kvart i en rask promenadtakt, måste man byta tre gånger två arrondissement bort. Till och med metrons reseplanerartjänst föreslår att man går till fots halva vägen. De överfyllda bussarna försöker kompensera metrons intrasslade garnboll, men också deras makt är begränsad. I tre fall av fyra fastnar de i någon trafikstockning och kommer rullande en efter en, för att sedan lämna folk att vänta på nästa i en halvtimme. Här finns det inga ringar eller strålmönster. Vissa av linjerna möts aldrig, en otänkbar sak i ett välplanerat trafiknät. Att ta sig runt i Paris innebär att hoppa av och på, och att titta inte på linjerna, utan på mellanrummen. Kan man småspringa mellan Cadet och Notre-Dame-de-Lorette? Kan man ta 74:an och sen hoppa på linje 12 söderut?

Därför vill parisbon ha nära till utgången. I metron vill hon stå vid dörrarna, även om hon ska åka tio stationer och står i vägen på nio av dem. Framme på sin station kommer hon att gena via någon liten tunnel som bara hon vet sparar henne trettio sekunder, även om det innebär att gå rakt emot folkströmmen som kommer framvällande ur ett nyss anlänt tåg. Sedan, på buss 80, kommer hon att knuffa bort dem som just ska av och slinka in på sitt yttre säte vid ingången, breda ut sin tidning och försvinna i en kvart. Tillbaka på kvällen vid Place Clichy kommer hon att gå över gatan mot rött, fnysa åt en tutande bil, sno åt sig den sista baguetten framför näsan på någon på Simply och hemma, i sitt vindsrum på sju kvadratmeter, kommer hon att sucka och säga: Jösses, så oförskämda människorna är numera.