Förr i tiden gick man ut för att köpa en tidning, möta en vän, delta i en tilldragelse.

I sina brev till hustrun Vera beskriver Vladimir Nabokov en daglig stadslivsrutin i Berlin runt år 1926. Frukost, arbete, eventuellt besök på redaktionen. Tillbaka för lunch på pensionatet, tennis, arbete med texterna. Efter kvällsmaten (kallskuret) – ut för att möta någon vän. På vägen inhandlas en Observer.

Också jag själv, trots att jag näppeligen är uråldrigt gammal, kan erinra mig år i mitt liv på 00-talet utan internetuppkoppling. Internet var på den tiden någonting man gjorde. I vindsettan på Rörstrandsgatan, i tvåan på Katzbachstrasse, i köket på Volzjskij: ingenstans fanns något internet. I stället minns jag mörka, innehållslösa vinterkvällar, då man i brist på annat satt och skrev eller stirrade ut genom fönstret på människor i andra fönster. Känslan av att gå ut till ett internetkafe eller biblioteket var densamma som att gå och ta en öl med en bekant. Internet var en lokalitet man kunde ta sig till, eller låta bli. Där tilldrog sig någonting som man deltog i och sedan lämnade.

I dag utspelar sig det sociala livet alltmer inom hemmets slutna väggar, ungefär som i Sovjet. Man messar, kollar, utbyter, bestämmer sig för att hälsa på – men är i själva verket kvar inom hemmets trygga väggar. Livet har suburbaniserats. Man åker till jobbet, träffar någon efteråt, åker hem igen för att “koppla av”. Och så är dagen slut, trots att det kanske alltjämt återstår sex timmar innan sömnen. Att som Nabokov, eller vilken vanlig stadsbo som helst, återvända hem tre gånger per dag är det inte tal om: är man hemma så sjunker man ner i soffan och kopplar upp sig.

Å andra sidan gör denna utsuddning av gränsen mellan hem och torg förortshemmet till en del av den digitala infrastrukturen. Hemma är man numera sällan ensam, och heller aldrig i fred. Allt genomträngs av meddelanden, av de andras osynliga närvaro, av budskap och kommunikation. De tysta, tomma timmarna som jag minns från mitt liv i internetlösa utrymmen med ett märkligt romantiskt skimmer, då jag satt i köket och i timtal ägnade mig åt att ändra på några meningar eller rekonstruera någon scen, är numera satta i ofördelaktig konkurrens med de timmar som försvinner in i den digitala konsumtionen. Dessa tomma timmar pockade på innehåll; det var de som gjorde att man var tvungen att ta sig i kragen och skapa sig någonting. Det var också de som emellanåt gjorde mig så ensam och uttråkad av mig själv att jag faktiskt gick ut: på nattöppna cafeer, tomma taxichaufförsbarer, långa vindlande turer genom staden.

I dag finns det för den late ingen riktig mening att gå ut. Kanske har staden därmed förlorat en del av sin betydelse för det konstnärliga, intellektuella livet. Man kan numera mycket väl bo i förorten; det är precis lika nära till webben därifrån. Internet är som el. Det är inte någonting man gör, utan någonting som bara finns. Där är man sina intressen, inte längre hänvisad till den geografiska vänskapen i stil med skolbänksgrannskap. Att hitta själsfränder är lätt som aldrig förr. Att få bekräftelse på det man tycker kräver ingen ansträngning. Man kan “samarbeta över landsgränserna”.

Det oväntade mötet med en fullständig främling blir samtidigt, åtminstone i mitt liv, alltmer sällsynt. Bortsett från dejtingsajternas uppiffade livstilsbilder och anonyma mötesplatsers halverigerade penisar verkar man numera mötas blott i sin egen bekantskapskrets utkanter. Man känner någon, som känner någon, som addar en på Facebook.

Men utan det oväntade mötet, kropp mot kropp, ansikte mot ansikte, blir det inga minnen av, och ingen litteratur skriven. Samtalet med den andre förutsätter ett risktagande. Konsten, och intellektet, måste bli uttråkade till döds och provocerade ihjäl, så att de med förnyad kraft kan angripa samma schablon och samma meningslöshet, om och om igen, tills de bryter sig fram till en minimalt ny, oväntad nyans.

När man alltid är tillsammans slutar man skriva brev till varandra. Det kan man se i varje korrespondens, också mellan Nabokovs. Frånvaro är det som tvingar en att fylla in, det som får en att agera. Jag märker att jag numera gör allt färre saker för att jag har tråkigt, och handlar allt mindre i ren desperation. I stället kollar jag Facebook, laddar ner en serie, följer en fotbollsmatch på någon suddig ukrainsk stream. Röda gatlyktor lyser upp vårvintermökret, men jag tittar sällan ut. I en märklig paradox har livet blivit allt tryggare, allt mer trevligt och mysigt – och därvidlag fullständigt outhärdligt.