Hej på er, vad kul att vara med här, jag heter Olivia Bergdahl, är 25 år och bor i Malmö!

Den här första veckan kommer jag att befinna mig i Göteborg. Det är också därifrån jag kommer. En gång fick jag höra på omvägar att det stod en aura av Göteborg kring mig, det gjorde mig mycket glad – för som de flesta göteborgare är jag distanslöst förtjust i att vara från Göteborg. Det ger en alltid ungefär tio trevliga minuter med främlingar. Vad kommer du ifrån? Nämen, Göteborg! Och så säger man nåt käckt och härligt, så säger man att det är en levande musikscen och att det är så trevligt på sommaren och så säger den andre nåt om goa gubbar och Håkan Hellström och IFK och att alla är så himla trevliga i Göteborg och så säger man havet och så säger man spårvagnen och så drar man en ordvits och så skrattar man tillsammans och ler och säger “Men… det är ju så trevligt.” Stockholm får aldrig det där men:et. Inte landsbygden heller. Men… det är ju så trevligt/fint/gött är förbehållet Göteborg. Men… det är ju så kreativt/mycket som händer/spännande/nära Köpenhamn, säger man om Malmö. Som en mycket nöjd ursäkt eller ett rättfärdigande – varför man inte drog utomlands eller ens till huvudstaden, kanske. Jag har funderat mycket på hembygder, för en gång arbetade jag i ett projekt som hette “Hembygd – någonstans i Sverige” och samlade in texter från gymnasieelever över hela landet. Ni kan googla på det och kolla på hemsidan, för det är ett mycket fint projekt. Det här med att vara i Malmö tycker jag hitintills mest har varit platt och blåsigt, men jag tror det löser sig. Jag tror att allt kommer att lösa sig. Det är den egenskapen hos mig själv som jag är allra mest tacksam över.

Jag påbörjade egentligen mitt författarliv som tolvåring, när jag började tävla i Poetry Slam på Café Hängmattan i Göteborg. Jag förlorade varenda gång i två års tid men fick det som är så oerhört sällsynt och så oerhört värdefullt när man ägnar sig åt skrivande, alltså ett sammanhang, så jag fortsatte att tävla tills jag vann SM. Då var jag egentligen också bara barnet, de fick smuggla in mig på efterfesten eftersom jag inte fyllt arton, och sen drog det igång ordentligt med turnerande och sådant. Jag gav ut en diktsamling på hösten samma år med mina scentexter, och blev geniförklarad på både det ena och det andra stället, och jag svävade runt på så höga höjder att det är svårt att beskriva, tills livet kom med allt livet för med sig och tryckte ner mig på jorden med besked. Det var en spännande tonår. Hösten 2011 var jag i allmänhet deprimerad och gick mest omkring och tänkte på allt jag inte gjorde eller hade gjort, när Lars Lönnroth plötsligt ringde till mig och sade att jag hade fått 50 000 av föreningen Gnistan, som delar ut pengar (utan att man ens behöver fråga om det) till aktiva konstnärer i Göteborg med omnejd. Ett sådant besked rycker upp även den mest apatiska till aktivitet, och eftersom jag nyligen fått frågan vad jag skulle ångra om jag skulle dö imorgon (det var en hård fråga, men uppenbarligen konstruktiv) och jag svarat att jag inte ens försökt skriva en roman, bestämde jag mig helt sonika för att ta mitt pick och pack och denna enorma summa pengar och sätta mig på ett bibliotek i Köpenhamn och skriva tills det blev nåt. Anledningen till att jag åkte just till Köpenhamn är för att Köpenhamn har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Jag tycker mig bli hel varenda gång jag kommer till Köpenhamn. Ibland tänker jag att det har med danskan att göra, att det är nåt i den där märkliga rytmen som tilltalar något djupt, djupt i mitt inre, ibland tänker jag att det handlar om de fyrkantiga sjöarna. Jag är mycket förtjust i fyrkanter. Jag skrev 10 000 tecken per dag helt utan någon plan, det blev långa dialoger och detaljerade miljöbeskrivningar och till slut karaktärer jag kände var något att ha och så, sist av allt, kom en historia. Jag skickade in sisådär 300 sidor efter sommaren och sen åkte jag på turné till Tyskland i en månad, där jag virvlade runt i den internationella, fantastiska verkligheten, pajade ryggen eftersom jag envisades med att bära hela min packning på vänster axel, skrattade och dansade och levde rockstjärneliv och kom utmattad hem till det, vad det kändes som då, nästintill bisarra beskedet att jag hade fått ja på boken från Ordfront. Jag fick komma dit på möte, och hade redan förberett min nya romanidé, eftersom jag var helt övertygad om att de skulle säga att jag var en festlig prick, men behövde öva lite på skrivandets konst – och så sade de bara att jag skulle bearbeta lite. Och som jag då bearbetade! Disciplin är en av mina bästa sidor. Jag skrev om alltihop – och i december året därpå skrev jag på kontraktet och kände väl att jag sakta men säkert äntrade en ny identitet. Pelle, som är förläggaren, sade på releasen att han uppenbarligen hade tackat ja till en helt annan bok, efter att jag hade upplyst honom om att det enda som fanns kvar av originalmanus var sida 200, sida 201 och första halvan på sida 202.

Jag är en sådan som läser varenda recension. Det är förstås en ynnest för närvarande, eftersom recensionerna har varit positiva. Det känns som en tillåtelse. Jag tror ju såklart att anledningen till konsten måste vara större än att bara få applåder och beröm, att bli något, framgångsrik och populär och allt det där – men ändå. Det är som att alla muskler i hela kroppen slappnar av. Som att ett helt gäng står och ropar: Det är okej! Du får fortsätta med det här som du tycker är så kul!

Detta får vara min presentation. Jag planerar att skriva om det jag tänker på. Idag har jag tänkt på tiken Kulan, som jag av en ren slump ramlade över på internet. Det är en gammal nyhet – det var i mars förra året som Berner Sennen-tiken Kulan födde femton valpar utanför Hudiksvall. Femton valpar är så himla många valpar. En av dem dog med en gång, men de övriga fjorton fick följa med hem och sondmatas. Kulan kändes inte vid dem till en början, eftersom de hade förlösts med kejsarsnitt. Det fungerar uppenbarligen så. Sedan fick alla fjorton valparna lunginflammation, och trots att de behandlades med antibiotika så dog alla utom en inom en vecka. Kulan låg och slickade på den sista lilla valpen, tills också den dog efter fjorton dagar. Det var en historia som kändes i mig. Jag tycker att Kulan är ett helt fantastiskt namn på en hund.