17.2
Calgary, -7C. Flickorna har sovit som stockar hela natten, men coyote har ylat och ylat istället.
En vanlig fråga i dagarna är ”hur författar du?”, eller ”What is your ’writing process’”?
”Fragmenterad,” svarar jag. Med två 3-åringar känns det som om den inte kan vara mycket annorlunda.
Den första boken var skriven som ett svar till en livshändelse. Jag märker skillnader och likheter i hur jag går till väga med skrivandet nu. Tack och lov för skillnaderna, säger jag, för I Vargavinterns Land var mycket bökig att skriva.
Jag börjar med en ide. Den är vag och jag utvecklar den inte. Iden kommer från ett samtal, eller något någon sa som liksom förblir hos mig. Sedan börjar jag leta jag efter platsen och året. Jag vill att platsen ska resonera med mig, och året ska resonera med iden.
I Vargavinterns Land fick jag skriva fyra gånger innan det blev bra. Första gången var det en familjesaga som utspelades 1985, nästa gång jag skrev den ägde händelserna rum i 1930, sedan la jag till ett mord – jag hade väl tröttnat – och flyttade till 1865. Varje gång jag var färdig kände jag, nä-ej, det var inte här det började. I de varma dammiga korridorerna på London Library på St James Square hittade jag ett antal historieböcker av Carl Grimberg, skrivna tidigt på 1900 talet och publicerade av Norstedt & Söners Förlag. Då jag läste volymen som täckte perioden 1709-1759 kände jag – ja, det är här det händer. Det här var en riktig vargavinter för Sverige. På första sidan av boken är inskrivet “SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA I FRÄMMANDE LAND.” Och där trivdes berättelsen, i 1717.
Historien jag skriver nu har jag placerat 1856. Igen – i en period just innan stora förändringar kommer att äga rum för Sverige. Industrialiseringen har börjat. Det finns krav på rättigheter för arbetare, kvinnor, på medbestämmande… Det är helt enkelt en oro i landet.
Sedan, då jag bestämt mig för år, och plats, då letar jag karaktärerna. Ofta har iden mognat under tiden utan att jag jobbat med den och jag verkar veta vad jag letar efter. Jag jobbar visuellt – jag vill ‘se’ mina karaktärer och jag letar bland foton eller tidningar för att hitta ett ansikte som stämmer med vad jag tänker mig. Och sedan letar jag karaktärens röst – bland människor jag känner, eller någon jag hör på TV, eller liknande. Ja, så ungefär låter hon, tänker jag. Och då brukar hon ’vakna till liv.’
Det absolut svåraste för mig är att få till själva handlingen. Jag gör ett utkast med alla kapitel och det får jag göra om hundratals gånger: handlingen är inte trovärdig, reflekterar inte min ’ide’, eller fungerar inte på något annat sätt. Det driver mig till vansinne – det borde inte vara svårt! Någonstans här börjar jag också skriva. Jag jobbar linjärt, så även om jag har en skiss för vad jag ska skriva kan jag bara inte hoppa hit och dit utan jag skriver i ordning. Om handligen ändrar sig – vilket den ju gör – då börjar jag om från början. Det blir många ‘Plot & Pizza’ kvällar med min man, som då människor frågar om han läst min bok svarar: ”jag har levt den.”
Ibland tar det helstopp. Slut. Inget mer. Absolut inget mer alls. Kanske aldrig igen!!!
Då har man inget annat val än att vänta och repetera till sig själv: ’It’s a process.’ Man måste lita på det, att det kommer då det är färdigt. Hjärnan arbetar för fullt även om man inte sitter vid skrivbordet. Det allra bästa man kan göra är att slappna av och försöka att inte stressa över det.
Häromveckan gav en av mina döttrar mig en “to do list” som hon hade “skrivit” åt mig. Då jag visade den för min make skrattade han och sa: ”Det riktigt roliga är att det där är precis det du kommer att göra!